Filosofin bakom sörjandet av Imam Hussein (fvmh)

En av de viktigaste ceremonierna för shiamuslimer är att sörja för Imam Hussein (fvmh) och hans lojala kompanjoner. Huvudmålet med detta sörjande är att hålla fast vid och påminna om Karbalas tragedi. För att vi ska förstå vikten och filosofin av sorgeceremonier för Imam Hussein (fvmh) måste ett par punkter uppmärksammas:

1. Uppmärksammande av visa och enastående människors dygder och sublima egenskaper.
2. Shiamuslimernas nobla Imamer (fvmd) och olika metoder för att högtidlighålla Imam Husseins (fvmh) sorgeceremonier:
   En av de metoder som Imamerna (fvmd) använde för att hålla kvar Imam Husseins rörelse vid liv var att hålla samlingar för sörjande, gråtande och att få andra att gråta p.g.a. Karbalas hjärtskärande missöden och att påminna om den händelsen vid lämpliga tillfällen.

Imam Sajjad (fvmh) sörjde konstant för Ashuras dagar under hela perioden av sitt ledarskap. Han grät så pass mycket för denna tragedi att han räknades tillhöra de som gråter väldigt mycket och fick även det som smeknamn.

’Alqamah Hadhrami återberättar att Imam Baqir (fvmh) brukade sörja för Imam Hussein (fvmh) i sitt hus under Ashura-dagen och att Hans Helighet själv grät för sin farfar. Han utövade inte förställning (Taqiyyah) och till de som var i huset sa han att de skulle sörja för den Heliga Ledaren och beklaga sig inför varandra p.g.a. Husseins (fvmh) missöde.

Följande har återberättats från Imam Ridha (fvmh): ”När det blev Muharram såg ingen att min far (Imam Kazim (fvmh)) skrattade och sorg och ledsnad dominerade hos honom till den tionde dagen. När Ashura-dagen kom var den dagen hans dag av missöde, sorg och gråtande. Han brukade säga: ”Idag är den dagen då Hussein (fvmh) blev martyr.””

De rena Imamerna (fvmd) grät inte bara under sorgeceremonier för Martyrernas mästare, snarare uppmuntrade de även hela tiden folket att gråta för den Heliga Ledaren. I en tradition har följande rapporterats: ”Paradiset är belöningen för den som gråter för Hussein (fvmh) eller får en [annan] person att gråta. Paradiset är även belöningen för den som har ett tillstånd av sorg och gråtande.”

Uppmuntrandet av poeter, som skrivit dikter om Karbalas missöden och läst dem i samlingar, till att recitera elegier har hela tiden fått speciell uppmärksamhet av de felfria Imamerna (fvmd). Dessa poeter var bl. a. Kumayt Asadi, Debal Khazaei och Sayyid Humayri.

Uppmuntran till att besöka Imam Hussein (fvmh):

Att högtidlighålla stora personer och besöka hjältars gravar har varit en god sed som för länge sedan och än idag fått uppmärksamhet bland all världens länder och olika folk. Martyrernas mästare och de frias ledare, Imam Hussein (fvmh), är en annan stor sol som är mycket bättre och större vars namn och person måste högtidlighållas på det bästa sättet. De rena och felfria Ledarnas (fvmd) tal om dygden av att besöka Husseins Karbala är så pass många att man kan säga att Guds utvalda brukade uppmuntra folket till att besöka Martyrernas mästares (fvmh) lysande helgedom vid varje tillfälle. Det var som ett program som de ansåg sig ansvariga för. Förutom att detta var ett spirituellt och intellektuellt band mellan muslimerna och den noble Imamen räknades det som en form av kamp, snarare den bästa kampen mot förtryckare och tyranner.

Källa: tidskriften Dagens Muslim