Imam Husseins (fvmh) Avhållsamhet och Upprätthållning av bönen

Det förnämsta beviset på Imam Husseins (fvmh) fullfjädrade avhållsamhet och likgiltighet inför världsliga ärenden är hans självuppoffring samt uppoffring av hans egna barn, syskon och anhängare. Det är inte möjligt att stå ut med synen av sina nära och kära styckade i bitar och höra sina kvinnor och barn gråta och skrika och ändå vara stabil och oskakig ens för Guds skull, såvida man inte har uppnått verklig likgiltighet gentemot världslighet i ens hjärta.

Imam Hussein (fvmh) godkände aldrig att mutas till tystnad och leva i frid och välstånd vid sidan om ett förtryckande och ogudaktigt styre och därmed trampa på islamiska pelarideal. Alaili skriver att Imam Hussein (fvmh) var storslagen och unik i den här aspekten. Han såg ner på det världsliga livet, var orädd för döden och var endast ute efter Guds välbehag.

Bönen är den högst prioriterade gärningen i islam och dess främsta medel för att uppnå stark relation till Gud. Detta eftersom den är det främsta medlet för personer att uppnå den andliga nivån av kärlek och tro till Gud och att de även förlorar lusten till synder såsom det lovats i den Heliga Koranen: ”…och förrätta bönen. Bönen avhåller [den bedjande] från skamlösa handlingar och allt som strider mot rimlighet och förnuft.”[1]. Bönens högst prioriterade rang är även stjärnklar i det välsignade Sändebudets och de övriga felfrias dokumenterade liv. Som exempel finns det rapporter om att Imam Ali (fvmh) i kriget Siffin besvarade en av sina anhängare som hade beundrats av hans insisteran att be bönen på dess rätta tid även i all krigstumult genom att säga: ”Jag strider med detta folk för upprättandet av bönen”, eftersom Umayyaderna, med Muawiyah ibn Abi Sufyan i ledarskapet, var som känt ute efter att förinta islam och om ej möjligt, åtminstone vilseleda muslimerna från det välsignade Sändebudets (fvmh & hf) sanna lärdomar. I en av dem dokumenterade åkallelserna som de felfria har lärt shiamuslimerna tilltalas också Imam Hussein (fvmh) med bekräftelsen: ”Jag ger vittnesmål att du (Imam Hussein) sannerligen upprätthöll bönen…”[2]. Han skall även ha förrättat bönen med fiendestyrkor på väg mot Karbala varpå han skall ha sagt: ”Han (Allah) är medveten om att jag älskar bönen”[3].

Det mest klara och tydliga beviset på Imam Husseins kärlek till bönen är den 10 Muharram (Ashura) när fiendestyrkorna, som var i tusentals, kollektivt attackerade Imam Husseins omkring sjuttio anhängare flera gånger. Abu Thumamah nämnde för Imam Hussein att det var dags för bönen och sade: ”Må jag offras för dig Aba Abdillah! Jag ser att dina fiender har närmat sig dig. Jag svär vid Gud att de först måste döda mig för att nå fram till dig, och jag vill ansluta mig till Allah efter att ha upprättat bönen som snart är kommen.” Imam Hussein (fvmh) tittade upp mot himlen och sade: ”Du har nämnt bönen för mig, må Allah inkludera dig hos de som upprättar bönen och nämner Honom. Ja, det är snart dags för bönen, säg till fiendestyrkorna att vi vill ha eldupphör till efter bönen.”[4] Fiendestyrkorna godkände förslaget och Imam Hussein ledde bönen för sina anhängare medan några stod som skyddsmurar runt de som bad bönen för att skydda dem ifall fienderna skulle attackera dem under bönen. En av de som uppoffrade sig var Said ibn Abdullah al-Hanafi. Som befarat angrep fiendestyrkorna Imam Hussein under hans bön men den försvarande gruppen av anhängare beskyddade honom. Said ibn Abdullah, som stod nära Imam Hussein, tog emot upp till tretton pilar i kroppen i beskydd av Imam Hussein. När Imam Husseins bön hade avslutats andades han sina sista andetag.[5]

[1] Koranen 29:45 وَأَقِمِ الصَّلَاةَ إِنَّ الصَّلَاةَ تَنْهَى عَنِ الْفَحْشَاء وَالْمُنكَرِ

[2] Ziyarat Imam Hussein i Mafatih al-Jinan – اَشهدُ أَنَّکَ قَد اَقَمتَ الصَّلاة

[3] فَهوَ یَعلَمُ أنّی قد کنتُ أُحِبُّ الصَّلاة

[4] Tabari, Tarikh al-Umam wa al-Muluk, vol. 5, sid. 439.

[5] Seyyed ibn Tawus, al-Malhuf ’ala Qatli-Tufuf, sid. 165.