Tragedin i Karbala, den sorgligaste händelsen i islams historia

Efter att Muawiya, son till Abu Sufyan, gick bort under mitten av månaden Rajab år 60 e.h. (år 680 e. Kr.) kom en budbärare från Yazid (Muawiyas son) till Medina med ett brev till Medinas guvernör (Walid) för att kräva trohetsed till Yazids kalifat från ett par personer. En av dessa personer var Guds Sändebuds (fvmh & hf) barnbarn, Paradisets invånares mästare, Hussein, son till Ali (fvmd). Walid krävde Imamens trohetsed när det var tre dagar kvar av månaden Rajab. Men Imamen svor inte trohetsed och sa att man i sådana fall (om han hade svurit trohetsed) måste läsa suran Fatiha för islam (som man vanligtvis gör för personer som dött). Han lämnade sedan Medina dagen efter för att resa mot Mecka.

Den Helige Ledaren nådde Mecka den 3 Sha’ban tillsammans med sin familj, alltså på hans egna födelsedag. I Mecka kallade han folket till motstånd mot Yazid. En månad senare, den 10 Ramadan, kom Kufabornas brev (från Irak) till Imamen där det stod att de bestämt sig för att kämpa mot Umayyaderna och att de behövde en ledare. De bad om att han skulle göra sig besväret att komma till Kufa så att de skulle kunna köra bort Yazids guvernör och sedan följa Imamens ledarskap. Den Helige Imamen skickade iväg Muslim, son till ’Aqil, till Kufa under mitten av månaden Ramadan och Muslim kom sedan fram till Kufa den 5 Shawwal (månaden därpå). Imamen gick sedan mot Kufa den 8 Dhil Hijjah, den dagen då folk klär på sig Ihram (vita tyger) för att utföra Hajj för att sedan vara i Arafat den 9:e och utföra riterna för Hajj. Imamens vistelse i Mecka var 125 dagar.

Under resans gång nådde nyheten om Muslims martyrskap och Kufas illojalitet Imamen. Innan de kom till Kufa fick de möte av Hurr ibn Yazid Riyahis armé på tusen personer. De kom överens om att Imam Husseins (fvmh) karavan inte skulle röra sig mot Medina eller Kufa. Den Helige Ledaren nådde Karbala den 2 Muharram. Den 3 Muharram slog Umar ibn Sa’d läger i Karbala med en armé på 4000 soldater. Efter detta växte fiendens armé för varje dag som gick. Den 7 Muharram spärrade de vägen till vatten för Imam Hussein och hans familj (fvmd). Den 9 Muharram kom Shimr till Karbala med 4000 soldater och ett brev från ’Ubaydullah ibn Ziyad. Han hade i detta brev sagt till Umar ibn Sa’d att göra slut på Hussein (fvmh) och kriga mot honom. Om han inte kunde göra det skulle han lämna över befälet till Shimr.

Den 10:e dagen stod Imamen tillsammans med 32 ridande soldater och 40 soldater till fots framför fiendens 30 000 soldater. Kriget började och Imam Hussein (fvmh) och hans kompanjoner blev martyrer. Under händelsen i Karbala blev Imam Husseins två söner vid namn Ali Akbar och Ali Asghar martyrer och likaså Imam Hassans tre söner vid namn Qasim, Abdullah och Abu Bakr och Hennes Helighet Zeinabs två söner vid namn ’Awn och Muhammed och kompanjoner såsom Habib ibn Mazahir och Zuhayr ibn Qayn m. fl.

Hans Helighet Abbas Abul Fadhl, som var 34 år gammal och 23 år yngre än sin bror Imam Hussein, blev martyr då han var törstig. Efter Imam Husseins (fvmh) martyrskap högg fienden av 70 huvuden och placerade dem uppe på spjut. Bland alla martyrer högg de inte av huvudena på Ali Asghar (som blev 1 år gammal) och Hurr (som hade bytt sida i kriget). Tio personer trampade på Imamens och hans kompanjoners kroppar med sina hästar så att dessa rena kroppar krossades under hästarnas hovar.

Tälten plundrades och till slut brändes de ned. Kameldrivaren för den husseiniska karavanens kameler vid namn Bajdal ibn Salim skar av Imam Husseins (fvmh) välsignade finger för att plundra Imamens ring. Andra hemska brottsligheter utöver de som nämnts har skrivits ned i historieböckerna. Fienden lämnade Karbalas martyrers rena kroppar i öknen och kropparna begravdes tre dagar senare utav Asad-klanen.

På eftermiddagen den 11 Muharram lastade de på Karbalas fångar, bland vilka var Imam Sajjad (fvmh), shiamuslimernas fjärde store Imam, och Heliga Zeinab (fvmh), som var ledarna i konvojen, på riddjur med träsadlar utan tyg och förde dem förbi mordplatsen. På kvällen till den 12:e transporterade de dem 12 Farsakh (ca 66 km) så att de nådde Kufa på dagen den 12:e Muharram. I Kufa skapade Heliga Zeinab och Imam Sajjad ett tumult med sina tal bland folket och i ’Ubaydullah ibn Ziyads sammankomst. Kort därefter transporterade de fångarna mot Levanten och de kom fram den 2:a i månaden Safar.

Imam Sajjad (fvmh) sa:

”Vi var tolv personer som hade fängslats med en kedja. Ena änden satt fast i min arm och den andra änden satt fast i min faster Zeinabs arm…”

I Levanten propagerade också Imam Sajjad och Heliga Zeinab i enlighet med deras heliga mission vid olika tillfällen och förödmjukade Yazids förtryckande system till sådan grad att Yazid anklagade ’Ubaydullah för mordet på Imam Hussein (fvmh) och levererade fångarna med respekt till Medina.

Källa: tidskriften Dagens Muslim