Imam Husseins (fvmh) revulotion
Efter Muawiyahs död gjorde Yazid anspråk på tronen och lät kalla sig själv för ”de Troendes befälhavare”[1], och i hopp om att säkra sitt monarkiska styre skrev han brev till berömda och erkända personer där han uppmanade dem att ansluta sig till honom genom att svära honom trohet. Ett av breven skrevs till guvernören i Medina med ordern: ”Få folket i Medina, och i synnerhet Hussein (ibn Ali) att svära mig trohet, och ifall han vägrar så döda honom”[2]. Guvernören kallade på Imam Hussein och talade om för honom att han måste svära trohet till Yazid. Imamen svarade: ”Sannerligen är vår uppkomst från Allah och till Honom skall vi återvända. Det är ute med islam när (den muslimska) nationen drabbas av ledare som Yazid.”[3][4] Detta eftersom kaliferna innan Yazid antingen själva var rättfärdiga muslimer eller åtminstone personer som upphöll och respekterade islam skenbart medan Yazid var en person som skulle förgöra islam i dess egna namn som dess ståthållare.
Imam Hussein var medveten om att hans nekan till att svära Yazid trohet var detsamma som hans död, så han migrerade från Medina till Mecka nattetid. Hans trohetsvägran spreds igenom de muslimska storstäderna såsom Medina, Mecka och Kufa. Ett högt antal Kufabor skrev undertecknade brev till honom där de uppmanade honom att bege sig till dem för att ta över ledarskapet där. Imam Hussein i sin tur skickade sin kusin, Muslim ibn Aqil (fvmh), till Kufa för att meddela honom om det egentliga läget. Väl där möttes Muslim av tusentals Kufabor som svor honom trohet som Imam Husseins ställföreträde, vilket säkrade hans hjärta och han skrev ett brev där han bekräftade läget och bad Imamen att bege sig till Kufa snarast möjligt. Imam Hussein kände väl till Kufabornas illojalitet och tendens att överge religionen när det väl gällde, i och med erfarenhet från hans fars och storebrors tider, och visste bättre än att ha tillit till deras ord och löften. Men han begav sig till Kufa för att göra Itmam al-Hujjah[5] och för att lyda Guds befallning att inte lämna de förtrycktas röster ohörda när de vädjar om hjälp.
Däremot stannade han först kvar i Mecka till den 8:e i den islamiska månaden Dhil-Hijjah, där samtliga vallfärdspilgrimer till Hajj[6] begav sig till Mina[7], så att han kunde tala inför alla närvarande så att ordet kunde spridas till muslimerna att den andra dottersonen till islams Sändebud vägrade att svära trohet till islams skenbara kalif och valde att resa sig tillsammans med sin familj mot honom. När Yazid fick nys om att Muslim ibn Aqil hade tagit mot Kufabornas trohetsed valde han att skicka Ibn Ziyad, den lömskaste och minst moraliska av sina anhängare, till Kufa för att ta över borgmästarskapet. Ibn Ziyad i sin tur utnyttjade Kufabornas bräcklighet i tron, känsla för hyckleri och rädsla för att råka illa ut genom att hota att terrorisera dem vid fall av olydnad och lova dem världsliga belöningar vid fall av lydnad. Resultatet blev att Muslim övergavs av samtliga och lämnades fullkomligt ensam i den förrädiska staden Kufa, och efter att ensam ha stridit tappert och starkt mot ett stort antal av Ibn Ziyads styrkor uppnådde han martyrskapet. Ibn Ziyad gjorde en sådan drastisk förändring av Kufa att de samma som hade skrivit inbjudningsbrev i tusentals till Imam Hussein slutledningsvis samlades i beväpnade styrkor för att bekämpa honom.
Ända från då Imam Hussein begav sig ut från Medina, under tiden som han bosatte sig i Mecka och sedan gav sig ut därifrån och nådde bort till Karbala kungjorde han, ibland klart och tydligt och andra gånger mindre öppet, att: ”Jag reste mig varken utav tycke för revolter eller förvirring eller för att sprida sedefördärv eller förtrycka. Min uppresning har endast varit för strävandet efter förbättring hos min morfars nation (ifrån förtryckande styren såsom Yazids). Jag vill påbjuda det goda och förbjuda det onda [8], och leva efter min morfars och fars levnadsstil.”[9] Imam Hussein hade förpliktigats att resa sig upp mot Yazids hänsynslösa och anti-islamiska styre utav självaste Gud för att försvara Koranen och återuppliva det välsignade Sändebudets tradition[10] när ingen annan gjorde det fastän det innebar att han skulle vara tvungen att göra uppoffringar som få eller inga andra människor varken gjort tidigare eller skulle komma att göra senare.
Det finns flertalet rapporter från det välsignade Sändebudet, Imam Ali, Imam Hassan och Imam Hussein själv (fvmd) där slakten i Karbala och Imam Husseins martyrskap har förutsagts.[11] Förutsägelserna av föregångarna[12] om Imam Husseins martyrskap var så välkänt för den muslimska nationen att många kände igen farhågorna om vad som skulle komma att ske på väg mot Kufa så att de försökte råda honom att inte ge sig av. Även Imam Hussein själv har sagt: ”Den vars hjärta är formad att följa vår väg [via självuppoffring], [och] själv är ämnad för Guds sällskap [via martyrskap], bör färdas med oss.”[13][14] Därmed fick vissa vänner och blodrelaterade till Imam Hussein för sig att de varnade honom från något som han själv inte var medveten om medan så självklart inte alls var fallet, utan fastän han var väl medveten om vad som skulle komma att ske i Karbala så gav han sig ut dit i och med förpliktelsen från Gud. Resultatvis begav han sig dit och uppnådde martyrskapet tillsammans med sin karavan av anhängare för att avslöja den fula sanningen till den muslimska nationen. Det umayyadiska styret var ej berättigat att anta makten, och ingen gärning var för omoralisk för dem att begå vid fall av behov. Efter masslakten på Karbala-slätterna tillfångatogs de överlevande kvinnorna, barnen och sjuka och paraderades tillsammans med de lemlästade likens avkapade huvuden spetsade på spjut i Irak från Karbala till Kufa och därefter från Kufa för att avskräcka andra ifrån att våga ställa sig upp mot det umayyadiska tyranniet. Istället avlöjades den fula sanningen om förtryckarna av Imam Husseins syster, Zainab bint Ali, och enda överlevande son, Ali ibn Hussein, som båda två var bland de tillfångatagna.
Ända sedan den förskräckliga massakern i Karbala för nästan 1400 år sedan upp till idag har anhängare och sympatisörer bland muslimerna, och i vissa fall även icke-muslimer, sörjt och memorerat Imam Hussein och hans karavan av fria män och kvinnor genom att ta på sig svarta kläder och begråta dem.[15]
De felfria Imamerna har alltid uttryckt vikten av att inte låta sörjandet av Imam Hussein tyna bort, dels genom att själva konstant besöka hans helgedom och sörja honom, och dels genom att tala kontinuerligt om rekommendationen, vikten och belöningen för att besöka hans helgedom och sörja honom.
Följande text har rapporterats[16] av Abu Ammarah (poeten) som återberättade från Imam Sadiq. Abu Ammarah sa: ”Han sa till mig ”Å Abu Ammarah, läs en dikt för mig om Hussein, frid över honom.”” Abu Ammarah sade: ”Jag läste upp en dikt för honom varpå han grät, sedan läste jag upp [ännu] en dikt för honom varpå han grät [igen], sedan läste jag upp en dikt [än en gång] för honom varpå han grät. Vid Allah, diktläsningen för honom fortsatte tills han grät så att hans gråt hördes utanför huset. Sedan sa han till mig: ”Å Abu Ammarah! Den som än läser en dikt för Hussein, frid över honom, och får femtio personer att gråta tillhör paradiset. (och så fortsätter hadithen med samma ord med den enda ändringen på antalet femtio till fyrtio, sedan trettio, tjugo, tio och ända ner till en enda och fortsätter att även den som läser dikt för Imam Hussein och gråter därpå endast själv, eller självmant ändå belönas med paradiset).”[17]
I en annan rapport av en hadith skall Imam Sadiq ha sagt: [18]”Det är ogillat för en [Guds] tjänare att gråta och sörja tragedier [i efterhand] förutom när det kommer till att gråta över och sörja tragedin av Hussein ibn Ali, frid över honom, vilket är belöningsvärt.”[19] Det har rapporterats[20] av Muhammed ibn Muslim som återberättade från Imam Baqir[21] att Imamen sa: ”För vidare till våra shiamuslimer att besöka Husseins grav, frid över honom, eftersom det är sannerligen en plikt för varje troende som erkänner Husseins Imamskap som utvalts av Allah.”[22] Imam Sadiq har sagt: [23]”Sannerligen är det den främsta av de goda handlingarna att besöka Hussein, frid över honom.”[24]
Än en gång så bör inte denna hadith misstolkas. För den okunnige som inte frågar de lärda skulle denna hadith verka tyda på att det är viktigare att besöka Imam Husseins grav än att t ex. be sina fem obligatoriska böner, vilket inte alls stämmer. Det finns andra hadither som klart och tydligt poängterar just det att bönen är absolut viktigast av samtliga goda handlingar, men vad dessa hadither och hadither lik dem gör är att betona vikten av just dessa nämnda handlingar. Denna hadith indikerar på att det att besöka Imam Husseins grav egentligen är att införstå och inskolas av honom och lära sig hans stordåd. När man ger en person sådan betydelse att man besöker hans grav och sörjer honom varje år får det en per automatik att begrunda och betänka över hur han levde och varför han gjorde som han gjorde i sitt liv och vad det innebär för oss i våra liv idag; hur vi bör leva och hur mycket av hans liv vi bör anpassa oss efter. Detta innebär inte att handlingarna att gråta för honom och besöka hans grav inte har någon belöning i sig. Det ges i enlighet med otaligt många hadither mycket belöningar för de som sörjer Imam Hussein, talar om honom, gråter för honom och besöker hans grav etc., men den egentliga filosofin bakom dessa samtliga handlingar är att lära sig av honom och vilja leva som honom. Med andra ord är huvudsyftet bakom Guds uppmaning till dessa samtliga handlingar att uppfostra fler och fler till att leva och dö som Imam Hussein gjorde, att inte låta sig förskräckas av någon förtryckare, hålla tyst inför förtryck och tyranni, att inte vara ute efter denna värld utan endast Allah och Hans tillfredsställelse och välbehag hur dyrt det än skulle komma att kosta en och att följa Imam Hussein i hans levnadssätt samt etik och moral.
[1] Amir al-Mu’minin.
[2] و كتب يزيد في أول شعبان إلى الوليد يأمره بأخذ البيعة على أهلها و خاصة على الحسين و يقول إن امتنع عليك فاضرب عنقه
[3] انا لله و انا الیه راجعون و علی الاسلام السلام اذ قد بلیت الامة براع مثل یزید
[4] Maqtal al-Hussein, Khawarazmi.
[5] Ord. ”Fulländning av argumentet” och definieras som ”att presentera religionen på sådant vis att ingen ursäkt kvarstår från att tro på och följa den”. Men meningen används även i andra ämnen än religionspredikan med den generella betydelsen att ”mota bort samtliga ursäkter” vilket i detta fall innebär att fastän Kufaborna skulle förråda Imam Hussein gick han med på deras inbjudan för att bevisa för dem bortom all tvekan att de inte hade varit seriösa med deras inbjudan, och Imamen blev i själva fallet ett ”nödvändigt offer” för muslimerna på den tiden att förstå att deras religion var i fara av högsta slag.
[6] En vallfärdspilgrim till Hajj är Haji i singular på arabiska och Hujjaj i plural.
[7] Att bege sig till Mina den 8:e i månaden Dhil-Hijjah är en rekommenderad handling som samtliga Meckabor och pilgrimer såg till att göra förr i tiden medan idag beger sig vallfärdspilgrimerna den dagen till Arafat istället.
[8] Al-Amr bil-Ma’ruf wa al-Nahy ’an al-Munkar
[9]اِنّی ما خَرَجتُ اَشِراً و لا بَطِراً و لا مُفسِداً و لا ظالِماً، اِنَّما خَرَجتُ لِطَلَبِ الاصلاحِ فی اُمَّهِ جَدّی، اُریدُ اَن آمُرَ بِالمَعرُوفِ و اَنهی عَنِ المنکَرِ وَ اَسیرَ بِسیرهِ جَدّی وَ اَبی عَلیَّ بن اَبی طالبٍ (ع).
[10] Sunnah.
[11] Kamil al-Ziyarat från sid. 68 & Muthir al-Ahzan wa Munir Subul al-Ashjan, sid. 9.
[12] Imam Husseins morfar Sändebudet, far Imam Ali och storebror Imam Hassan.
[13] من کان باذلا فينا مهجته و موطنا علی لقاء الله نفسه فليرحل معنا
[14] Al-Luhuf ‘ala Qatl al-Tufuf, sid. 60.
[15] Muslimer av den shiitiska övertygelsen har årliga sorgeceremonier för bland annat massakern på Imam Hussein och hans karavan där de sjunger klagosånger och läser upp eulogier om massakern, samt analyserar och diskuterar olika dimensioner till Guds syfte bakom att förplikta honom att ställa sig upp mot hänsynslösa tyranner.
[16] عن أبي عمارة المنشد عن أبي عبد الله ع قال: قال لي يا با عمارة أنشدني في الحسين ع قال فأنشدته فبكى ثم أنشدته فبكى ثم أنشدته فبكى قال فو الله ما زلت أنشده و يبكي حتى سمعت البكاء من الدار فقال لي يا أبا عمارة من أنشد في الحسين ع شعرا فأبكى خمسين فله الجنة…
[17]Kamil al-Ziyarat, kapitel 33, sid. 105.
[18] قال سمعته يقول إن البكاء و الجزع مكروه للعبد في كل ما جزع- ما خلا البكاء و الجزع على الحسين بن عليع فإنه فيه مأجور.
[19]Kamil al-Ziyarat, kapitel 32, sid. 100.
Noteringsvärt: Beslutet ”ogillat” är inte korrekt enligt shiitisk tolkning av Islamisk lag eftersom shiamuslimerna sörjer även Sändebudets bortgång och andra Imamer med övertygelsen att det är rekommenderat och belönas, men i denna hadith, som många andra förekommelser, har Imamen använt dessa starka ord för att höja värdet till att sörja just Imam Hussein.
[20] عن محمد بن مسلم عن أبي جعفر ع قال: مروا شيعتنا بزيارة قبر الحسين ع فإن إتيانه مفترض على كل مؤمن- يقر للحسين ع بالإمامة من الله عز و جل.
[21] Den femte Imamen. Far till Imam Sadiq och sonson till Imam Hussein.
[22] Kamil al-Ziyarat, kapitel 43, sid. 121.
[23] عن أبي عبد الله ع قال: إن زيارة الحسين ع أفضل ما يكون من الأعمال.
[24] Kamil al-Ziyarat, kapitel 58, sid. 147.
Mycket fin artikel. Må Gud belöna er.