Imam Hussein med sin familj

Imam Hussein med sin morfar
I drygt sex år från Imam Husseins födelsedag ända till det välsignade Sändebudets bortgång uttryckte Sändebudet sin oerhörda kärlek till sitt barnbarn otaligt många gånger så att alla visste väl om den tredje Imamens höga position. Salman ”Muhammedi” (fvmh) har sagt: ”Jag såg hur Sändebudet hade placerat Hussein på knät och pussade honom medan han sade: ”Du är en storslagen man, son till en storslagen man och far till storslagna män. Du är Imam (ledare), son till en Imam och far till Imamer. Du är Guds bevis, son till Guds bevis och far till Guds bevis, som är nio i antal och den sista av dem är deras upphållare (Qaim al-Mahdi).”[1] Det har rapporterats att när Anas ibn Malik frågades vem det välsignade Sändebudet älskade mest ur sitt Hushåll svarade han att Sändebudet alltid brukar trycka Hassan och Hussein mot sitt bröst, och han brukade även lukta på dem och pussa dem[2]. Abu Hurairah, som klart och tydligt tillhör anhängarna till Muawiyah ibn Abi Sufyan, har rapporterat att han såg Sändebudet vandra mot dem med Hassan och Hussein på sina axlar sägandes: ”Den som än tycker om dessa två tycker även om mig, medan den som är deras fiende är min fiende.”[3] Men tydligare och mer uttrycksfullt än allt annat i att uttrycka Sändebudets kärlek till Imam Hussein är Sändebudets ord: ”Hussein är från mig och jag är från Hussein.”[4]

Med sin far
Vid sex års ålder förlorade Imam Hussein sin morfar, det välsignade Sändebudet, och levde ytterligare trettio år vid sidan om sin far, Imam Ali. Han uppfostrades av en far som endast levde ett liv i rättfärdighet, renhet och avhållsamhet, och som endast hade ögon för Gud, endast ville ha Gud och endast fann Gud. De åren hans far berövades sin rätt till det islamiska styret stod han vid sin fars sida och agerade som en pelare i sin fars liv genom sin totala lydnad till honom, och genom sitt orubbliga försvar av honom. Åren hans far offentligt var kalif var han liksom sin storebror en lojal soldat som kämpade för att utveckla muslimernas läge. Han var med i krigen Jamal, Siffin och Nahrawan under sin faders ledarskap[5].

Med sin bror
I och med Imam Alis martyrskap var Imam Hassan den felfrie ledaren som skulle lydas av alla i enlighet med Guds befallningar som det välsignade Sändebudet förmedlade till folk i hadither och som Imam Ali också förespråkade att uppehålla. Imam Hussein, som hade uppfostrats av uppenbarelsens ståthållare och imamskapets försteman, stöttade sin storebror och stod till hans tjänst. När Imam Hassan, pga. islams och muslimernas bästa, forcerades att erkänna seger till Muawiyah och sluta fred med honom fick han utstå mycket skam och respektlöshet från muslimernas sida. Men Imam Hussein stöttade sin storebror magnifikt och tystade ner samtliga vädjanden till honom att säga mot sin storebrors oerhört svåra val. Fastän Imam Hassan hade ställt några krav i sitt fredsavtal med Muawiyah och de samtliga hade godkänts så bröts och avvisades samtliga krav vid senare skede när Muawiyah red in i staden Kufa (i Irak) tillsammans med Imam Hassan. Ett av kraven var att Muawiyah inte skulle förtala Imam Ali, men så fort de trädde in i staden Kufa förtalade Muawiyah såväl Imam Ali som Imam Hassan varpå Imam Hussein avsåg att svara tillbaka, men Imam Hassan stoppade honom och han lydde och slutligen svarade Imam Hassan själv tillbaka.[6]

 

[1] Kamal al-Din wa Tamam al-Ni’mah, sid. 156.

[2] Dhakhair al-Uqbah, sid. 122.

[3] Al-Isabat fi Tamyiz al-Sahabah, vol. 11, sid. 30.

[4] Sunan Tirmidhi, vol. 5, sid. 324.

[5] Al-Isabat fi Tamyiz al-Sahabah, vol. 1, sid. 333.

[6] Al-Irshad, sid. 173.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *