Filosofin med Imam Husseins (fvmh) revolt

Imam Husseins (fvmh) revolt går att studera utifrån olika aspekter. Här kommer vi att visa de viktigaste av dem:

1) Lydnad och tjänande av Sanningen

Principiellt måste det observeras att Guds vänners gudomliga kunskap om sin och andras dåtid och framtid inte har någon effekt i deras vanliga och dagliga liv, snarare utför de sina plikter såsom alla andra människor. Således är kärnan till deras rörelser och beslut i alla ärenden att utföra gudomliga plikter och för att tjäna och lyda Honom, utan att de tar sin gudomliga kunskap i beaktning och vilken konsekvens det kommer att få. Gud säger även följande i den Heliga Koranen till Guds Sändebud (fvmh & hf):

”Säg: ”Min bön och all min andakt, mitt liv och min död tillhör Gud, världarnas Herre, Han som inte har någon vid Sin sida; till detta har jag kallats och jag är den förste av dem som har underkastat sig Guds vilja.””[1]

Martyrernas mästare (fvmh) svarade även vissa personer, som frågade om orsaken till rörelsen med hänsyn till de farliga omständigheterna, genom att hänvisa till just denna aspekt. Nedan nämns några av dessa svar:

  1. a) Imamen sa följande till Abdullah ibn Jafar och Yahya:

”Jag såg Guds Sändebud (fvmh & hf) i en dröm och han befallde mig att göra det jag utför…”[2]

  1. b) Han sa även följande till Umm Salamah:

”Å mor, Gud, den Allsmäktige och Glorifierade, vill[3] att jag ska mördas och att Han ska se ett avhugget huvud utav förtryck och fientlighet.”[4]

  1. c) Då han var på väg till Irak sa han bl. a. följande i sitt tal:

”Guds nöjdhet är vår, Ahl al-Bayts, nöjdhet.”[5]

I en Ziyarat (text som läses vid besök av Imamen) har det bl. a. nämnts följande:

”Jag vittnar om att… du uppriktigt dyrkade Gud tills vissheten (döden) anlände.”[6]

I vissa andra sådana texter talas det direkt till den Helige Ledaren eller alla Imamer (fvmd)[7]. I Guds Sändebuds (fvmh & hf) Ziyarat[8] kan meningen ”du dyrkade Gud…” och liknande[9] skådas. Meningen med detta är ställningen av tjänande av Sanningen då de under alla delar av sina liv endast uppmärksammade att handla utefter Herrens vilja. Detta är det högsta och tydligaste tecknet på deras, och snarare varenda verkligt troendes tjänande.

Principiellt skulle inte profeterna och Guds vänner (fvmd) fått uppgiften att vara sändebud, profeter eller imamer om de inte varit verkliga tjänare.

”Och jag vittnar om att Muhammed är Hans tjänare och sändebud.” (Detta sägs i den dagliga bönen)

De troende kommer även att få alla de andra positionerna efter att de nått denna position. Meningen ”Guds nöjdhet är vår, Ahl al-Bayts, nöjdhet” visar också på ett verkligt tjänande.

2) Folkets prövning

Gud kommer aldrig att låta människan slippa prövningar i den här världen. De goda människorna kommer m.h.a. detta stiga till de högsta nivåerna av perfektion och de dåliga människorna kommer att gå ned till de lägsta nivåerna av låghet.

För de som befinner sig på spetsen av godhet och nått nivån av de som blivit uppriktiga (Mukhlasin) betyder inte prövningar att de ska prövas, eftersom de blivit fria från en sådan prövning. Deras prövning är som den var för Martyrernas mästare (fvmh), alltså att de endast tjänar Gud för att nå nivån av ”…nivåer och positioner i paradis som du inte kommer att nå förutom via martyrskap”[10].

«و انّ لك فی الجنان لدرجات لن تنالها الّا بالشّهادة»

För troende  är prövningar i själva verket en förflyttning mot nivån av de som blivit uppriktiga och ett medel för dem att visa sin lydnad till Gud och de goda egenskaperna som Gud gett dem. För förnekare, syndare och kriminella personer visar prövningar deras fula inre.

I Imamens och andras ord har det talats om varenda del av prövningar. Vi kommer här att nämna några av dem:

  1. Imamen (fvmh) sa följande till vissa grupper:

«وَ إِذَا أَقَمْتُ بِمَكَانِي فَبِمَا ذَا يُبْتَلَى هَذَا الْخَلْقُ الْمَتْعُوسُ وَ بِمَا ذَا يُخْتَبَرُون‏»

”Hur ska detta förintade folk prövas om jag stannar kvar på mitt ställe? Hur ska de (goda och onda) särskiljas?”[11]

  1. När en grupp av Umar ibn Sa’ds ryttare passerade Imamen (fvmh) när de vaktade lägret under Ashura-natten refererade Imamen till denna heliga vers:

”Det är otänkbart att Gud skulle låta de troende [leva] i de former som ni [förnekare] lever, längre än till dess Han skilt mellan de onda och de goda…”[12]

  1. I Fatima Sughras (Imamens dotter (fvmh)) tal nämndes följande:

«إِنَّا أَهْلُ بَيْتٍ ابْتَلَانَا اللَّهُ بِكُمْ وَ ابْتَلَاكُمْ بِنَا فَجَعَلَ بَلَاءَنَا حَسَناً»

”Vi är helt visst Ahl al-Bayt. Gud, den Upphöjde, har prövat oss med er och er med oss, och gjort vår prövning god.”[13]

  1. I en beskrivning av Imamen (fvmh) har följande nämnts:

”Imamen (fvmh) sa: ’När [Gud] prövade Imam Hussein (fvmh) och hans kompanjoner med en armé som mördade dem…’”[14]

  1. Bevisets fulländning

En annan anledning till Imamens revolt var att beviset skulle fulländas för de som skrev brev till honom och ville få hjälp av Imamen att stå emot Umayyaderna.

  1. Eliminering av hinder för islams framgång

Kring historien om Ashura har det skrivits att Imamen (fvmh), efter att ha fulländat många bevis,  dödade så många i kriget att folk glömde bort de Troendes ledare Alis (fvmh) dödande i sina krig. (Det har återberättats att mellan 1950 till över 10 000 personer dödades)[15]

Det är uppenbart att detta dräpande aldrig var för att trösta sig eller må bra i hjärtat, eftersom det inte går ihop med felfrihetens och förmyndarskapets ställning. Snarare kan man säga att det först var p.g.a. att handla utefter plikten att tjäna Gud, och därefter för att eliminera tistlar och hinder för islams framsteg. Detta är möjligt utifrån felfrihetens och ledarskapets ställnings synvinkel. Profeten Noa (fvmh) refererade även till detta när han förbannade sitt folk:

”Och Noa [sade till Gud]: ”Herre! Låt ingen av dem som förnekar sanningen bli kvar på jorden; om Du låter dem bli kvar, kommer de att leda Dina tjänare vilse och de kan inte lämna i arv annat än [ytterligare] sedligt fördärv och gudlöshet.”[16]

Till slut så avslutar vi denna diskussion med en tradition (hadith) från Imam Baqir (fvmh):

-Muhammed ibn Muslim har återberättat från Imamen att han sa:

”Jag svär på Gud att det som Hassan ibn Ali (fvmd) gjorde (fred) var bättre för denna nation än allt det som solen lyser på. Jag svär på Gud att denna vers uppenbarades om honom: ”Har du inte sett hur de som blivit tillsagda: ”Upphör med ert våld, förrätta bönen och erlägg allmoseskatten”, [beter sig] när de får befallning att kämpa?”[17] Det som menas här är helt visst lydnad till Imamen. Men de ville kriga. när de får befallning att kämpa [i tjänst till Imam Hussein]…”[18] ”…de säger: ”Herre! Varför har Du befallt oss att kämpa? Ge oss ett kort uppskov!”[19] Och Guds ord: ”…’Herre! Ge oss en kort frist så att vi får [tid att] besvara Din kallelse och följa sändebuden!’…”[20] De ville att det skulle dröja tills den Ståendes (Imam Mahdi, fvmh) tid.”[21][22]

[1] Heliga Koranen, 6:162-163.

[2] Bihar al-Anwar, vol. 44, s. 366. (I denna tradition undviker Imamen att nämna drömmen efter att han frågar dem om den)

[3] Gud har två former av viljor. Den ena kallas Takwini (har att göra med skapelsen) på arabiska. Allting som sker i världen sker enligt denna vilja, eftersom ingenting kan gå emot Guds vilja eller makt. Gud vill att den här världen ska följa naturlagarna och att vi ska kunna välja mellan gott och ont med den fria viljan. Den andra viljan kallas Tashri’i (lagmässig). Denna vilja är i enlighet med Guds lagar. Gud vill inte att man ska begå onda handlingar.

[4] Bihar al-Anwar, vol. 44, s. 331.

[5] Ibid, s. 367.

[6] Kamil al-Ziyarat, s. 207, kapitel 79, nr. 5.

[7] Ibid, s. 202, nr. 3.

[8] Ibid, s. 15.

[9] Ibid, s. 197, nr; s. 199, nr. 2; s. 202, nr. 3.

[10] Bihar al-Anwar, vol. 44, s. 328.

[11] Ibid, s. 331.

[12] Heliga Koranen, 3:179; Bihar al-Anwar, vol. 45, s. 3.

[13] Dhari’at al-Nijah, s. 172.

[14] Bihar al-Anwar, vol. 45, s. 90, nr. 29.

[15] Dhari’at al-Nijah, s. 135-136.

[16] Heliga Koranen, 71:26-27.

[17] Heliga Koranen, 4:77.

[18] Ibid.

[19] Ibid.

[20] Heliga Koranen, 14:44. I början av versen står det: ”Varna människorna för den Dag då straffet når dem, då de som ständigt begick orätt kommer att säga: ”Herre!…”

[21] Bihar al-Anwar, vol. 44, s. 217, nr. 2.

[22] Kheymeh, Bahman år 1384 – nr. 22.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *