Den kända och viktiga Hadith al-Thaqalayn och tragedin i Karbala

Profeten Muhammed (frid vare över honom och hans familj), har flertalet gånger sagt[1]:

”Jag lämnar hos er två (prislöst) vägande värdesaker som ifall ni håller fast vid dem kommer ni aldrig att vilseledas efter mig. Ena är mer storslagen än den andra, Allahs Bok som är ett utvidgat rep från himlen ner till jorden, och min avkomma, husets folk. Dessa två kommer inte att skiljas ända tills de når mig vid min himmelska fontän, så se upp med hur ni behandlar dessa två värdesaker.”[2]

Denna profetiska tradition har berättats i såväl shiitiska som sunnitiska böcker i mängden av böcker och andra källor[3], så det råder enligt shiaislam, ingen tvekan om dess autenticitet och precision.[4] Abdullah ibn Yahya har berättat: ”Jag var tillsammans med de Troendes befälhavare, Ali ibn Abi Talib, frid över honom, på väg till området Siffin. När vi var på väg att passera förbi Nineve ropade han: ”Stanna upp, å Abdallah!”, sedan berättade han att: ”En dag gick jag till det välsignade Sändebudet och såg att han grät tårar. Jag frågade honom varför han grät och undrade ifall någon hade sårat honom varpå han svarade jakande och sade: ”Ängeln Gabriel har informerat mig om Husseins martyrskap vid floden Eufrat. Önskar du att lukta på jorden (från där han kommer att marteras)?” Jag svarade ja. När han räckte mig en hand jord grät jag ofrivilligt varpå han sade att det området heter Karbala[5].

När Imam Hussein var två år gammal gav det välsignade Sändebudet sig ut på en resa. Under resan stannade han upp och visade tecken på stress och oro sägandes: ”Sannerligen är det Allah vi alla tillhör och till Honom är vår återkomst[6]”, tills han grät tårar. Vissa frågade honom varför han grät till vilket han svarade att ängeln Gabriel hade uppenbarat sig för honom i den stunden och underrättat honom om ett landsområde vid floden Eufrat vid namn Karbala. ”Min son Hussein kommer att dödas där. Det är som om jag kan se hans döds- och begravningsplats, och hur hans hushåll behandlas som krigsfångar samt att Husseins huvud ges som gåva till Yazid, må Allah förbanna honom. Vid Allah! Den som än glädjs av att se Husseins avkapade huvud kommer att skiljas mellan sitt inre och yttre utav Allah (och förvandlas till en hycklare) och en ödesdiger betraffning kommer vänta honom.” Sedan återvände det välsignade Sändebudet i ett sorgset tillstånd från sin resa, begav sig till moskén och gick upp för talarstolen tillsammans med Imam Hassan och Imam Hussein och höll sitt tal. Efter talet lade han sin högra hand på Imam Hassans huvud och sin vänstra hand på Imam Husseins huvud och sade: ”Å Allah! Sannerligen är Muhammed Din tjänare och utsände, och dessa två är de renaste bland min avkomma, mest utvalda bland min släkt och främsta bland mina barn. Gabriel har informerat mig om att min denna son (Imam Hassan) kommer att uppnå martyrskapet via förgiftning och min denna son (Imam Hussein) kommer att ligga livlös på en mark av blod. Å Allah! Välsigna dessa två med den höga rangen av martyrskap och välj dem till Mästarna över martyrer. Å Allah! Välsigna inte deras mördare, utan förnedra och skäm ut dem, och bränn dem i hettan och bestraffa dem i den djupaste nivån av helveteselden.”[7] Folk blev sorgsna och grät ut varefter det välsignade Sändebudet sade: ”Ni gråter för Hussein, men ni kommer inte att stå upp för honom. Å Allah! Var Du hans hjälpare och försvarare!” Sedan talade han tillbaka till folket och sade: ”Jag kommer att lämna er (med min bortgång) och kommer att lämna två prislösa ting bland er. Ena är Guds bok och det andra är min egen avkomma, fundament och frukten av mitt hjärta och min egen kärna. Dessa två kommer att förbli tillsammans ända till de når mig vid fontänen Kawthar på Domedagen. Jag vill ingenting från er förutom det Gud beordrat mig att vilja från er, vilket är kärlek till mitt hushåll. Akta er från att nå mig vid Kawthar på Domedagen efter att ha felat mot mitt hushåll genom att ha förtryckt eller dödat dem. Var vaksamma! Det islamiska samfundet kommer att träda fram till mig på Domedagen uppdelade i tre grupper, var och en bärandes en särskild flagga. En grupp kommer att träda fram med en mörk flagga. Änglarna kommer att gråta till följd av deras onda gärningar. När de når mig kommer jag fråga dem: ”Vilka är ni?”, varpå de utan att minnas mitt namn svarar: ’Vi är araber och monoteister.’ Jag säger: ’Mitt namn är Ahmad och jag är Guds Sändebud till såväl araber som icke-araber.’ De svarar: ’Vi tillhör ditt samfund.’ Jag frågar: ’Hur uppförde ni er gentemot Guds Bok och mitt Hushåll efter mig?’ De svarar: ’Vi slösade bort Guds Bok och gjorde allt i vår makt för att ruinera och förgöra ditt hushåll.’ Efter diskussionen kommer jag att vända min rygg mot dem och de kommer att föras tillbaka törstiga och skamfulla. Sedan träder den andra gruppen fram bärandes på en ännu mörkare flagga. Jag frågar dem: ’Hur uppförde ni er gentemot de två vägande tingen (Guds Bok och min avkomma) jag lämnade efter mig?’ De svarar: ’Vi motsatte oss Guds Bok och felade mot ditt hushåll till vår kapacitet.’ Jag säger då: ’Försvinn ur min åsyn!’ och de kommer då att föras tillbaka törstiga och skamfulla. Sedan träder den tredje gruppen fram med en ljus flagga och ljusa anleten. Jag frågar: ’Vilka är ni?’ varpå de svarar: ’Vi tillhör Muhammed al-Mustafas samfund, frid och välsignelser över honom och hans hushåll, och vi är ett monoteismens och fromhetens folk. Vi är de kvarvarande av rättens och sanningens folk. Vi lydde Guds Bok genom att leva efter det den tillåter och avstå ifrån det den förbjuder, och vi älskade det sista Sändebudets avkomma och stod upp för dem såsom vi stod upp för våra egna och bekämpade deras fiender.’ Jag säger till dem: ’Goda budskap till er! Jag är erat Sändebud och ni har sannerligen levt såsom ni uppgivit.’ Jag tillåter dem sedan att dricka ur Kawthar-fontänen varefter deras törst släcks och de glädjs och förs tillbaka trädande in i Paradiset för att leva där i all evighet.”[8]

[1] انی تارک فیکم الثقلین ما ان تمسکتم بهما لن تضلوا بعدی، احدهما اعظم من الآخر، کتاب الله حبل ممدود من السماء الی الارض، و عترتی اهل بیتی، و لن یفترقا حتی یردا علی الحوض، فانظروا کیف تخلفونی بهما

[2] Khulasat Abaqat al-Anwar fi Imamat al-Aimmat al-Athar, vol. 1, sid. 3 & Sunan al-Tirmidhi, vol. 5, sid. 622.

[3] Åsiktskillnader åsido innebär ordet tawatur att en tradition berättats av så många självständiga kedjor av berättare att det är omöjligt för sammansvärjning el fel att ha begåtts.

[4] Khulasat Abaqat al-Anwar fi Imamat il-Aimmat il-At-har, vol. 1, sid. 3 och sidor 17 och 28 nämns 187 berättare som har dokumenterats i sunnitiska böcker att ha berättat denna profetiska tradition.

[5] På arabiska betyder “Karb” ungefär sorg och “Bala” tragedi på svenska.

[6] انّا لله و انّا الیه راجعون

[7] اللهم ان محمدا عبدک و رسولک و هذان اطائب عترتی و خیار ارومتی و افضل ذریتی . . .

[8] Bihar al-Anwar, vol. 44, sid. 247-248.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *