Imam Husseins (fvmh) tal på Ashura-dagen

Det har återberättats från den Helige Ledaren Imam Sajjad (fvmh) att Imam Hussein (fvmh) ville ha sin kamel och rida på den under Ashura-dagen, efter fiendens förflyttning mot tälten. Sedan ropade han:

”Å gottfolk! Lyssna på mina ord och ha inte bråttom till krig så att jag kan ge er råd om det ni har i rättighet över mig och göra min ursäkt tydlig för er. Om ni således avböjer [till krig] kommer ni att bli lyckliga och om ni inte avböjer, ’titta ordentligt så att era gärningar inte orsakar sorg för er. Gör då det ni vill göra med mig och ge mig inte [någon] frist.’ – ”Gud är mitt stöd, Han som har uppenbarat denna Skrift och som beskyddar de rättsinniga.”[1]

Sedan prisade och tackade han Herren och åminde sig om Honom om det som var passande. Han skickade även hälsningar till Guds Profet (fvmh & hf) och Hans änglar och profeter. Ingen åhörare har innan eller efter det hört något mer vältaligt och artikulerat tal än Imamens (fvmh) tal. Sedan sa han:

”Och utvärdera sedan min släktlinje och ursprung och se vem jag är.

Då kommer ni att tänka på er själva, kritisera er själva och se om det är bättre för er att mörda mig och slita isär min heliga slöja. Är inte jag er Profets dotterson, son till hans efterträdare och farbrors son och den förste troende som verifierade Profeten? Är inte Hamza, Martyrernas mästare, min farbror? Är inte Jafar ibn Abi Talib, som flyger i paradiset med två vingar, min farbror? Har ni inte hört att Guds Sändebud sa om mig och min bror att: ”Dessa två är mästarna över paradisets folks ungdomar”? Sanningen är denna om ni verifierar mina ord.

Vid Gud [svär jag] att jag inte ljugit fr.o.m. den dag då jag fick veta att Gud är fiende till lögnare. Om ni lögnförklarar mig finns det helt visst de bland er som om ni frågar dem om det jag sagt kommer de att tala. Fråga Jabir ibn Abdullah Ansari. Fråga Aba Sa’id Khudri, Sahl ibn Sa’d Sa’idi, Zayd ibn Arqam och Anas ibn Malik så att de säger till er att de hört detta uttalande från Profeten om mig och min broder.

Förhindrar inte detta uttalande från Guds Sändebud (fvmh & hf) att mitt blod spills?”

Shimr ibn Dhil Jawshan sa: ”Om det är som du säger har jag aldrig dyrkat Gud med en gedigen tro.” (Jag vet inte vad du talar om!)

Habib ibn Mazahir sa då till honom: ”Vid Gud [svär jag] att jag är övertygad om att du (Shimr) dyrkar Gud med väldig obalans och tveksamhet. Jag vittnar om att du talar sanningen och att du inte vet vad Imamen säger! Eftersom Gud har förseglat ditt hjärta med ignoransens sigill.”

Imamen (fvmh) sa: ”Om ni tvekar om det jag säger, tvekar ni också om att jag är er Profets dotterson? Vid Gud [svär jag] att det inte finns någon profets dotterson i öst och väst, bland er eller andra, förutom jag. Ve över er! Har jag mördat någon av er så att ni kan kräva dennes blod ifrån mig? Har jag stulit pengar från er eller vill ni kräva vedergällning från mig?” Det var vid detta ögonblick som alla av dem blev tysta och inte sa någonting.

Då ropade Imamen: ”Å Shabath ibn Rab’i, å Hijar ibn Abjar, å Qays ibn Ash’ath, å Yazid ibn Harith! Skrev ni inte till mig att ”frukterna har mognat, trädgårdarna har grönskat och vi kommer att hjälpa dig med en armé som är redo”?

Qays ibn Ash’ath sa: ”Vi vet inte vad du talar om, men enligt din farbrors son ’Ubaydullahs befallning måste du ge upp. Eftersom de kommer inte att göra någonting annat för dig än det du gillar.”

Imam Hussein (fvmh) sa: ”Nej, vid Gud! Jag kommer inte att förödmjuka mig själv inför er och jag kommer inte heller att fly som slavar gör. Å Guds tjänare! ”…jag ber min Herre och er Herre om skydd mot det onda som ni vill tillfoga mig.”[2] Jag söker skydd hos min Herre och er Herre från varenda olydig som inte tror på räkenskapens dag.”

Vid det ögonblicket fick han sin kamel att ligga ned och sedan beordrade han ’Uqbah ibn Sam’an att föra bort den. Därefter attackerade fiendens armé Imamen.

Källa: Sheikh Mufids Irshad, vol. 2, s. 100-102.

[1] Heliga Koranen, 7:196.

[2] Heliga Koranen, 44:20.

Orsakerna till Ashura-revolten med Imam Husseins (fvmh) egna ord

Imam Husseins (fvmh) revolt har olika dimensioner. Bland dem är bakgrunderna och argumenten för formandet av denna enorma rörelse av speciell vikt. Förmedlandet av anledningarna till Ashura-revolten har alltid varit inspirerande för muslimer och speciellt för shiamuslimer under långa tider.

Tills nu har många åsikter uttryckts gällande orsakerna och faktorerna till Ashura-revolten. Den bästa åsikten gällande detta tillhör grundaren av Ashura-revolten, den Helige Ledaren Hussein (fvmh). I denna artikel har vi försökt förmedla orsakerna och faktorerna bakom Ashura-revolten med Martyrernas mästares egna ord.

Vi läser nu om detta samtidigt som vi hedrar och åminner oss om Karbalas martyrer och skickar många hälsningar över Imam Husseins (fvmh) enorma själ.

  • Vikten av argumenten för rörelsens bildning

För att kunna analysera anledningarna till Martyrernas mästares (fvmh) revolt måste vi uppmärksamma egenskaperna för tiden då Imamen levde. Det som är säkert är att det går att dela in tiden för Hussein ibn Alis (fvmh) ledarskap i två delar; perioderna för Muawiyas och Yazids regeranden.

”I själva verket nådde avvikelse från islams grunder och principer sin kulmen på Imam Husseins (fvmh) tid. Denna avvikelse började fr.o.m. Guds Sändebuds (fvmh & hf) bortgång och fick större spridning under den tredje kalifen Uthmans tid. Under denna period hade Muawiya, som i åratal regerat i Levanten som guvernör och fullständigt etablerat sin position, tagit kontrollen över den muslimska nationens öde som muslimernas kalif och gett Umayyaderna kontrollen över islams nation.”[1]

Varför gjorde inte Martyrernas mästare (fvmh) någon revolt under Muawiyas tid?

”Om Imam Hussein (fvmh) hade gjort revolt under Muawiyas tid kunde Muawiya använda sig utav fredsavtalet, som Imam Hassan (fvmh) hade signerat, för att smutskasta Imam Hussein (fvmh) med, eftersom alla människor visste om att Imam Hassan och Imam Hussein (fvmd) lovat att vara tysta så länge Muawiya levde. Men det är nödvändigt att påminna om att Imam Hussein (fvmh) inte ansåg det var ett måste att hålla sitt ord till Muawiya, eftersom detta fredsavtal bildades under tryck, tvång och omständigheter då diskussion och dialog inte spelade någon roll. Utöver detta avbröt Muawiya själv fredsavtalet och respekterade inte det. Men med hänsyn till situationen för det islamiska samhället på den tiden kunde Muawiya missbruka situationen om Imam Hussein (fvmh) hade gjort en väpnad revolt mot honom och kalla det för en illegitim revolt som gick emot avtalets innehåll.[2]

En annan faktor som förhindrade Imamens revolt under Muawiyas tid var denna umayyadiska kalifs skenhelighet. Även om Muawiya praktiskt taget förvrängt islam förstod han ändå väl att han var tvungen att ge sina handlingar en religiös färg och lura folket eftersom han regerade i religionens och det islamiska kalifatets namn.

Utöver de hinder vi nämnt protesterade Imam Hussein (fvmh) öppet flera gånger mot Muawiya gentemot denna umayyadiska tyranns handlingar och kämpade mot honom trots de omständigheter som rådde. Muawiya kämpade för att etablera Yazids tronarv under sina sista år i livet genom att försöka få stora personer såsom Hussein ibn Ali (fvmh) och Ibn Abbas att svära trohetsed till honom. Han talade om detta under ett möte han hade med Imam Hussein (fvmh) i Medina. Imamen (fvmh) protesterade väldigt över detta och genom att nämna Yazids fula egenskaper ansåg han honom sakna kompetens för att regera.

Andra tillvägagångssätt som Imamen använde sig av gentemot Muawiya var ett avslöjande tal under Hajj-ceremonierna. I detta tal, som ägde rum ett eller två år innan Muawiyas död och hölls inför stora personer från kompanjonerna och efterföljarna, tog Imamen (fvmh) en sådan ställning gentemot Muawiya:

”…Såg ni vad denna diktatoriska och tyranniska man (Muawiya) gjorde mot oss och våra följare? Här delar jag med mig om en del uppgifter med er. Bekräfta dem om de stämmer och förneka dem om de är lögner! Lyssna på mitt tal och skriv ned mina ord! Tala med pålitliga personer när ni återvänt till era städer och stammar och kalla dem till vårat ledarskap! Eftersom jag fruktar att denna fråga (Ahl al-Bayts ledarskap över folket) kommer att glömmas bort och att rättigheten elimineras och besegras.”[3]

Även om det är på Muawiyas tid Imamen håller detta tal kan det ändå i själva verket tydliggöra Imamens (fvmh) ställning gentemot den umayyadiska regenten, eftersom Hans Excellens tydligt nämner regeringen som sin och Ahl al-Bayts rättighet.

Imamens (fvmh) andra aktioner under Muawiyas tid var att ta tillbaka egendomarna från statskassekaravanen som gick från Jemen mot Levanten. Imamen delade ut de konfiskerade egendomarna från statskassan bland behövande och kritiserade Muawiyas politik starkt i ett brev till honom.

Hur som helst når Muawiyas period sitt slut och situationen förändras då Yazid kommer till makten. Imam Husseins (fvmh) stora revolt och rörelse börjar i en period då Yazid kommit till makten och speciella omständigheter kommit till med regimens nya fula ansikte.

Den förbarmade Sheikh Mufid (fvmh) beskriver situationen efter Muawiyas död på detta vis i boken Irshad:

”Efter Muawiyas död och slutet på kompromissens tid, som inte tillät Imam Hussein (fvmh) att manifestera ledarskapet och dra bort slöjan från sitt jobb som ledare och förmyndare, visade Hussein (fvmh) inbjudan på bästa möjliga sätt. Så fort han fick chansen tydliggjorde han sin gudomliga rättighet för de som var oupplysta. Efter att han hittade hjälpare kallade han folket till att kämpa för Guds skull och förberedde sig inför strid mot sanningens fiender…”[4]

Yazids regerings öppna korruption

Yazid, som var en omogen, sexuellt lysten, oberäknelig, ovis och lekfull ungdom som saknade alla former av kompetens för att hantera muslimernas angelägenheter, visade öppet sin utsvävning efter att han kom till makten och trampade enkelt på islamiska heligheter och regler. Detta utgjorde grunden för Imam Husseins (fvmh) revolt och lämnade inte några som helst tvivel efter sig.

För att argumenten och orsakerna till Imam Husseins (fvmh) revolt ska bli tydliga kan man referera till Imamens tal och yttranden vid olika tillfällen.

  • Förbud att svära trohetsed till en omoralisk kalif

Yazid skrev i ett brev till Walid ibn ’Utbah (Medinas befälhavare) att han ville att Walid skulle ta emot Imam Husseins (fvmh) trohetsed till honom, annars skulle han hugga av huvudet på Hussein (fvmh). Den Helige Ledaren svarade på Walids önskan genom att säga: ”Vi är från profetskapets och budskapets familj, en familj vars hus änglar kommer och går till. Gud gav allting dess början p.g.a. oss och Han ger allting dess slut. Men Yazid är en omoralisk och alkoholdrickande mördare som öppet begår brott och synder. Sådana som jag kommer inte att svära trohetshed till någon som honom.”[5]

Vid ett annat tillfälle svarar Imam Hussein (fvmh) Marwan, som vill att Imamen ska svära trohetsed till Yazid, med att säga följande:

”[I det fallet] måste man säga farväl till islam eftersom folket drabbats av en regent såsom Yazid! Jag har hört [följande] från min farfar Guds Sändebud (fvmh & hf) som han brukade säga: ”Kalifatet är förbjudet för Abu Sufyans familj.”[6]

  • Motstånd mot tyrannen

I ett hus vid namn Baydhah sa den Helige Ledaren Hussein (fvmh) i ett tal till sina kompanjoner och Hurrs soldater att han anser att avsikten med sin revolt är nödvändigheten att göra motstånd mot en tyrannisk och diktatorisk regering och deklarerade följande:

”Å gottfolk! Guds Sändebud (fvmh & hf) sa: ’Det är obligatoriskt för Gud att straffa den (en muslim) som ser en tyrannisk kung, som anser Guds förbud vara tillåtna, bryter mot Guds förbund, handlar i kontrast mot Guds Sändebuds traditioner och handlar i synd och förtryck bland Guds tjänare, men den (muslimen) väljer att vara tyst och inte kritiserar honom (den tyranniske kungen) genom handlingar eller tal och inte heller förnekar [kungen] eller talar om hans brister, med samma straff (helvetets eld) som tyrannen får.’

Ni ska vara medvetna om att denna tyranniske stam och Umayyadernas despotiska regenter kontinuerligt följt Satan och ansett det vara nödvändigt för dem att lyda honom. De har lämnat lydnaden till den Barmhärtige och manifesterat fulhet och korruption. De har avbrutit Guds straff och gjort krigsbyten, som tillhör alla muslimer, dem själva exklusiva och ansett Guds förbud vara tillåtna och Guds tillåtna vara förbjudna. Jag är mer lämpad än någon annan (att förhindra dessa saker och förbjuda dem och ta hand om muslimernas angelägenheter för att handla i enlighet med Koranens lagar och Guds Sändebuds traditioner).”[7]

En viktig punkt i talet ovan är att den Helige Ledaren, utöver att förbjuda och varna folket från tystnad gentemot förtryck och tyranni (vilket är talets huvudämne), för flera gånger gillt betonar Umayyadernas regerings korruption och Imamens (fvmh) rättighet att regera och agera som muslimernas förmyndare. I själva verket har tre viktiga anledningar nämnts för Ashura-revolten.

Imamen (fvmh) hade förberett sitt sällskap och sina kompanjoner inför uppoffring fr.o.m. början av resan från Mecka mot Kufa. I ett känt tal, som Imamen höll innan han lämnade Mecka, informerade han de närvarande om att hans beslut grundade sig på att stå emot förtryck med sitt liv. Imam Hussein (fvmh) sa:

”Döden är som ett halsband som hängts runt halsen på unga flickor och satts fast. Jag är ivrig att få se mina förfäder på samma sätt som Jakob var ivrig att få se Josef.

Tidigare har det valts ut ett slaktställe för mig som jag måste komma fram till. Det är som om jag ser att ökenvargarna sliter min kropp i bitar mellan Nawawis och Karbala och mättar sina hungriga magar och fyller sina tomma säckar. Det går inte att fly från det som ödets penna har skrivit. Vi, budskapets familj, är nöjda med det som gör Sanningen nöjd och tillfredsställd. Vi är tålmodiga gentemot de prövningar och missöden Han [ställer oss inför]. Gud kommer att ge de tålmodigas belöning fullständigt till oss. Guds Sändebuds kroppsdelar (familj) kommer aldrig att separeras från honom, snarare kommer de att samlas runt honom i paradiset och Sändebudets ögon kommer att lysa upp av att få se dem och hans löfte äger rum via hans familj.

Gör nu oss sällskap under resan, ni som förberett er inför att offra ert blod i vår väg och att få möta Gud, eftersom om Gud vill så kommer jag att ge mig av på morgonen.”[8]

  • Förödmjukelse och lydnad till förbjudna låga människor

Den Helige Ledaren talade också om frågan om motstånd mot tyrannen på detta vis under Ashura-dagen:

”Var medvetna om att denna oäkta son till en oäkting gett mig två val; att dra svärd eller att förnedras, och ve över att vi ska acceptera förödmjukelse, vilket Gud, Hans Sändebud och de troende inte föredrar för oss. Må inte rena mödrar, modiga huvuden och storslagna själar föredra lydnad till låga människor istället för att dödas med hedern i behåll. Ni bör veta att jag krigar mot er med den här familjen min, trots att de är få i antal och att jag inte har någon hjälpare.”[9]

Imamen (fvmh) sa även följande igen på krigsfältet efter att en grupp av hans hjälpare marterats:

”… Guds vrede har starkt drabbat ett folk som enat sig i att mörda sin Profets barn. Vid Gud [svär jag] att jag inte kommer att acceptera deras önskningar tills jag färgar mig med mitt eget blod och möter min Gud i detta tillstånd.”[10]

Imamens (fvmh) tal under krigets gång visar även på detta, då han visade att han inte föredrar förödmjukelse inför tyranner genom att säga:

القتل اولی من رکوب العار.

”Att dö är bättre än ett liv i vanära.”[11]

 

  • Tillrättavisning av den islamiska nationens affärer

Imam Husseins (fvmh) testamente är ett av de viktigaste dokumenten som kan refereras till vid analys av den Helige Ledarens revolt. I en tradition har det nämnts att Imamen (fvmh) skrev ett testamente då han ville resa från Medina till Mecka och förseglade det med sitt sigill och sedan gav det till sin broder Muhammed ibn Hanafiyyah. Testamentet lyder enligt följande:

«بسم الله الرحمن الرحیم، هذا ما أوصی به الحسین بن علي بن أبي طالب الی أخیه محمد المعروف بابن الحنفیة:… اني لم أخرج أشراً و لابطراً و لامفسداً و لا ظالماً و انما خرجت لطلب الاصلاح في امة جدي محمد صلی الله علیه وآله، أرید أن آمربالمعروف و أنهی عن المنکر و أسیر بسیرة جدي و سیرة أبي علي بن أبي طالب علیه السلام ، فمن قبلني بقبول الحق، فالله أولی بالحق، و من ردّ عليّ هذا، أصبر حتّی يقضي الله بيني و بين القوم بالحق، و هو خير الحاكمين. »

”I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges Namn. Detta är det som Hussein, son till Ali ibn Abi Talib, testamenterade till sin broder Muhammed, känd som Ibn Hanafiyyah: … Jag gick helt visst inte ut [för att göra revolt] för att släcka mina begär och inte heller p.g.a. arrogans, egoism och trots, korruption och förstörelse eller förtryck, terror och tyranni! Jag gick helt visst endast ut [för att göra revolt] för att tillrättavisa min farfar Muhammeds (fvmh & hf) nation.  Jag vill beordra till gott och förbjuda det onda och handla i enlighet med min farfars och min fars, Ali ibn Abi Talib (fvmh), traditioner och tillvägagångssätt.

Gud är sannerligen mer värd för den som accepterar mig, genom att acceptera sanningen. Jag visar tålamod gentemot den som avvisar mig i detta tills Gud rättvist dömer mellan mig och folket. Han är den Bäste Domaren.”[12]

Som vi ser berättar den Helige Ledaren i detta testamente att hans mål med revolten mot Umayyaderna är att beordra till gott, förbjuda ont och att följa Profetens och Alis (fvmd) levnadssätt. Bl. a. är tillrättavisandet av den islamiska nationens affärer den första frågan som den Helige Ledaren talade om i detta testamente. Man kan nog säga att tillrättavisandet av muslimernas affärer är Imamens (fvmh) testamentes huvudämne, eftersom man kan säga att beordrande till gott, förbud mot ont och handlande i enlighet med Profetens och de Troendes ledares levnadssätt kretsar kring tillrättavisning av samhället.

  • Införlivning av den profetiska traditionen och eliminering av påhitt

Efter islams Profet (fvmh & hf) kom det jättemånga påhitt till det islamiska samhället och gentemot detta glömdes en stor del av den profetiska traditionen bort.

Utöver att Imam Hussein (fvmh) betonar handlande i enlighet med Profetens och Alis (fvmd) traditioner anser han även att det är en nödvändighet att eliminera och förgöra de påhitt som skapats. Efter att han nått Mecka skickade han ett brev till ledarna för Basras stammar som lyder enligt följande:

”…Nu när jag skickar denna budbärare till er med detta brev kallar jag er till Guds Bok och Profetens traditioner, eftersom vi nu befinner oss i en situation där Profetens traditioner fullständigt glömts bort och påhitt fått liv. Om ni lyssnar på mig kommer jag att vägleda er till den rätta vägen.”[13]

  • Införlivning av Guds lagar och hjälp åt förtryckta

Bland Imam Husseins (fvmh) andra tal som består av flera dimensioner gällande detta är ett tal som Allamah Tehrani (fvmh) i boken Luma’at al-Hussein citerar från boken Tuhaf al-’Uqul. I detta tal nämner även den Helige Ledaren andra orsaker för sin revolt, utöver tillrättavisning av samhället (som vi tidigare nämnt) och införlivning av Profetens (fvmh & hf) traditioner.

I denna predikan har det bl. a. nämnts följande:

”Å Herre! Du vet att det som ägt rum p.g.a. oss (beslutet att göra revolt, beordra till gott, förbjuda ont, hjälpa förtryckta och underkuva förtryckare) inte var p.g.a. åtrå till självförhärligande makt och inte heller p.g.a. åtrå till överflöd av jordiska rikedomar. Snarare var det p.g.a. att jag ska få se Din religions tecken och ställa saker till rätta i Dina städer så att de förtryckta blir säkra från Dina tjänare och handla i enlighet med Dina obligationer, traditioner och lagar. Å gottfolk! Om ni således inte hjälper oss och inte är ärliga mot oss kommer dessa despotiska och tyranniska regenter få makt över er och använda sin makt till er nackdel och kämpa för att släcka ljuset från er Profet…”[14]

  • Inklination mot sanningen

Efter att Imamen (fvmh) stött på Hurrs armé höll han ett väldigt viktigt tal för sina kompanjoner. Den Helige Ledaren sa:

”Å mina kompanjoner! Ser ni hur missöden drabbat oss? Tidens seder har vänts upp och ner och dess avskyvärda och fula ansikte har dykt upp. Ingenting gott finns kvar förutom några ytterst få obetydliga och förvillande saker… Det är bittert att leva under denna svåra tid. Ser ni inte att ingen handlar efter sanningen och att det inte finns något slut för falskhet?

I en sådan situation måste en from man be om döden och utan tvekan önska att få möta sin Herre. I denna situation ser jag inte döden annat än lycka, och liv med tyranner och orena människor inte annat än förödmjukelse och skam.”[15]

Som vi ser anser den Helige Ledaren i detta tal att inte handla i enlighet med sanningen och att hjälpa falskhet vara allvarligt och sorgligt. Utöver detta, såsom i andra av den Helige Ledarens tal, har andra frågor berörts såsom att motstånd mot förtryckare så långt det är möjligt (döden alltså) är det viktigaste som finns.

Slutligen kan man säga att de tal, texter och återberättelser som citerats från Imam Hussein (fvmh) i relation till Ashura-revolten är av sådan grad att de kan belysa denna magnifika rörelses bakgrunder och syften, trots att det är möjligt att många andra av den Helige Ledarens tal inte nått oss p.g.a. den periodens speciella omständigheter.

Ashura-revoltens bakgrunder och mål i Imam Husseins (fvmh) ord omfattar flera orsaker såsom regimens och Yazid ibn Muawiyas korruption, nödvändigheten med att göra motstånd mot förtryckare, att ge nytt liv till Profetens (fvmh & hf) och Imamernas (fvmd) traditioner, att beordra till gott och förbjuda ont, att tillrättavisa muslimernas affärer och att handla utefter sanningen. Imamen (fvmh) talar om flera orsaker och syften i vissa tal och i vissa traditioner betonar han en speciell fråga som orsaken till revolten.

En annan viktig fråga som det går att diskuteras om är ämnet om Kufas folks inbjudan till Imam Hussein (fvmh). Det har skrivits i historieböckerna att efter att Kufas folk blivit informerade om att Imamen inte svor trohetsed till Yazid och därefter lämnade Medina så skickade de sina budbärare med brev till Mecka. Innan den Helige Ledaren hade fått breven hade han börjat sin revolutionära rörelse genom att förklara trohetseden till Yazid vara förbjudet och rest mot Mecka. Utöver det skrevs Imam Husseins (fvmh) testamente, som innehåller viktiga diskussioner om orsakerna till hans revolt, innan Kufabornas inbjudan. Således hade Kufabornas inbjudan en liten betydelse och läraren och martyren Mutahhari betonar även denna punkt i boken Hamaseye Husseini (Husaynian Epic).[16]

När den Helige Ledaren färdas mot Mecka, då Kufabornas brev inte syntes till, reciterar han även en koranvers från suran Qasas som kan informera om starten på den revolutionära rörelsen. Imamen reciterar denna vers: ”Då lämnade han (Moses) [staden], orolig och på sin vakt [mot varje fara]. [Och] han bad: ’Herre, rädda mig från detta orättfärdiga folk!’”[17]

Omständigheterna under perioden för Martyrernas mästares ledarskap var sådan att alla nödvändiga förutsättningar för en sådan revolt fanns där, och den Helige Ledaren kunde även använda sig av dessa omständigheter på det bästa sättet och skänka den bästa gåvan till islam. Det var på sådant vis att flera rörelser formades efter Ashura-revolten och det dröjde inte länge förrän Umayyadernas regering förintades.

En annan viktig fråga som nämns kring detta och som kan uppmärksammas är att den Helige Ledaren hänvisar till den felfrie Ledarens rättighet till att styra samhället och att han är den lämpligaste av alla i att leda islams nation. I verkligheten måste det sägas att formningen av den islamiska regeringen via en felfri Ledares (fvmh) ledarskap kunde skapa goda förutsättningar för det islamiska samhället, vilket är konsekvensen av denna revolt, utöver att denna blodiga rörelses effekter och resultat är unika i islams historia.

Skribent: Hamed Ali Akbarzade

[1] Simaye Pishvayan dar Ayine Tarikh, Mahdi Pishvayi, Moasseseye Entesharate Dar al-’Ilm, s. 41.

[2] Ibid, s. 43-44.

[3] Ibid, s. 46; Tuhaf al-’Uqul, s. 237-239, tryckt av Daftare Entesharate Jame’eye Modarresin, Qom.

[4] Al-Irshad, Sheikh Mufid, översättning av Mohammed Baqer Sa’edi Khorasani, Entesharate Eslamiye, s. 372.

[5] Luhuf, s. Seyyed ibn Tawus, översättning av Ali Reza Raja’i Tehrani, Entesharate Nobogh, s. 42.

[6] Ibid, s. 44.

[7] Lam’at al-Hussein (fvmh), Allamah Seyyed Muhammed Hussein Husseini Tehran, Entesharate Allamah Tabatabai, Heliga Mashhad, s. 54; Nafs al-Mahmum, Mohaddeth Qomi (fvmh), s. 115.

[8] Luhuf, s. 88.

[9] Ibid, s. 135.

[10] Ibid, s. 139.

[11] Ibid, s. 161.

[12] Lam’at al-Hussein, s. 16; Nafs al-Mahmum, Mohaddeth Qomi (fvmh), s. 45; Maqtal al-Hussein, Khawarazmi, vol. 1, s. 188.

[13] Simaye Pishvayan dar Ayine Tarikh, s. 55; Maqtal al-Hussein, Abu Mukhnaf, analys av Hassan Ghaffari, Qom, s. 17.

[14] Lam’at al-Hussein, s. 13; Tuhaf al-’Uqul, s. 239.

[15] Luhuf, s. 108; Nafs al-Mahmum, Mohaddeth Qomi, s. 116.

[16] Se Hamaseye Husseini, Ustad Shahid Motahhari, vol. 3.

[17] Heliga Koranen, 28:21; Al-Irshad, s. 377.

Filosofin med Imam Husseins (fvmh) revolt

Imam Husseins (fvmh) revolt går att studera utifrån olika aspekter. Här kommer vi att visa de viktigaste av dem:

1) Lydnad och tjänande av Sanningen

Principiellt måste det observeras att Guds vänners gudomliga kunskap om sin och andras dåtid och framtid inte har någon effekt i deras vanliga och dagliga liv, snarare utför de sina plikter såsom alla andra människor. Således är kärnan till deras rörelser och beslut i alla ärenden att utföra gudomliga plikter och för att tjäna och lyda Honom, utan att de tar sin gudomliga kunskap i beaktning och vilken konsekvens det kommer att få. Gud säger även följande i den Heliga Koranen till Guds Sändebud (fvmh & hf):

”Säg: ”Min bön och all min andakt, mitt liv och min död tillhör Gud, världarnas Herre, Han som inte har någon vid Sin sida; till detta har jag kallats och jag är den förste av dem som har underkastat sig Guds vilja.””[1]

Martyrernas mästare (fvmh) svarade även vissa personer, som frågade om orsaken till rörelsen med hänsyn till de farliga omständigheterna, genom att hänvisa till just denna aspekt. Nedan nämns några av dessa svar:

  1. a) Imamen sa följande till Abdullah ibn Jafar och Yahya:

”Jag såg Guds Sändebud (fvmh & hf) i en dröm och han befallde mig att göra det jag utför…”[2]

  1. b) Han sa även följande till Umm Salamah:

”Å mor, Gud, den Allsmäktige och Glorifierade, vill[3] att jag ska mördas och att Han ska se ett avhugget huvud utav förtryck och fientlighet.”[4]

  1. c) Då han var på väg till Irak sa han bl. a. följande i sitt tal:

”Guds nöjdhet är vår, Ahl al-Bayts, nöjdhet.”[5]

I en Ziyarat (text som läses vid besök av Imamen) har det bl. a. nämnts följande:

”Jag vittnar om att… du uppriktigt dyrkade Gud tills vissheten (döden) anlände.”[6]

I vissa andra sådana texter talas det direkt till den Helige Ledaren eller alla Imamer (fvmd)[7]. I Guds Sändebuds (fvmh & hf) Ziyarat[8] kan meningen ”du dyrkade Gud…” och liknande[9] skådas. Meningen med detta är ställningen av tjänande av Sanningen då de under alla delar av sina liv endast uppmärksammade att handla utefter Herrens vilja. Detta är det högsta och tydligaste tecknet på deras, och snarare varenda verkligt troendes tjänande.

Principiellt skulle inte profeterna och Guds vänner (fvmd) fått uppgiften att vara sändebud, profeter eller imamer om de inte varit verkliga tjänare.

”Och jag vittnar om att Muhammed är Hans tjänare och sändebud.” (Detta sägs i den dagliga bönen)

De troende kommer även att få alla de andra positionerna efter att de nått denna position. Meningen ”Guds nöjdhet är vår, Ahl al-Bayts, nöjdhet” visar också på ett verkligt tjänande.

2) Folkets prövning

Gud kommer aldrig att låta människan slippa prövningar i den här världen. De goda människorna kommer m.h.a. detta stiga till de högsta nivåerna av perfektion och de dåliga människorna kommer att gå ned till de lägsta nivåerna av låghet.

För de som befinner sig på spetsen av godhet och nått nivån av de som blivit uppriktiga (Mukhlasin) betyder inte prövningar att de ska prövas, eftersom de blivit fria från en sådan prövning. Deras prövning är som den var för Martyrernas mästare (fvmh), alltså att de endast tjänar Gud för att nå nivån av ”…nivåer och positioner i paradis som du inte kommer att nå förutom via martyrskap”[10].

«و انّ لك فی الجنان لدرجات لن تنالها الّا بالشّهادة»

För troende  är prövningar i själva verket en förflyttning mot nivån av de som blivit uppriktiga och ett medel för dem att visa sin lydnad till Gud och de goda egenskaperna som Gud gett dem. För förnekare, syndare och kriminella personer visar prövningar deras fula inre.

I Imamens och andras ord har det talats om varenda del av prövningar. Vi kommer här att nämna några av dem:

  1. Imamen (fvmh) sa följande till vissa grupper:

«وَ إِذَا أَقَمْتُ بِمَكَانِي فَبِمَا ذَا يُبْتَلَى هَذَا الْخَلْقُ الْمَتْعُوسُ وَ بِمَا ذَا يُخْتَبَرُون‏»

”Hur ska detta förintade folk prövas om jag stannar kvar på mitt ställe? Hur ska de (goda och onda) särskiljas?”[11]

  1. När en grupp av Umar ibn Sa’ds ryttare passerade Imamen (fvmh) när de vaktade lägret under Ashura-natten refererade Imamen till denna heliga vers:

”Det är otänkbart att Gud skulle låta de troende [leva] i de former som ni [förnekare] lever, längre än till dess Han skilt mellan de onda och de goda…”[12]

  1. I Fatima Sughras (Imamens dotter (fvmh)) tal nämndes följande:

«إِنَّا أَهْلُ بَيْتٍ ابْتَلَانَا اللَّهُ بِكُمْ وَ ابْتَلَاكُمْ بِنَا فَجَعَلَ بَلَاءَنَا حَسَناً»

”Vi är helt visst Ahl al-Bayt. Gud, den Upphöjde, har prövat oss med er och er med oss, och gjort vår prövning god.”[13]

  1. I en beskrivning av Imamen (fvmh) har följande nämnts:

”Imamen (fvmh) sa: ’När [Gud] prövade Imam Hussein (fvmh) och hans kompanjoner med en armé som mördade dem…’”[14]

  1. Bevisets fulländning

En annan anledning till Imamens revolt var att beviset skulle fulländas för de som skrev brev till honom och ville få hjälp av Imamen att stå emot Umayyaderna.

  1. Eliminering av hinder för islams framgång

Kring historien om Ashura har det skrivits att Imamen (fvmh), efter att ha fulländat många bevis,  dödade så många i kriget att folk glömde bort de Troendes ledare Alis (fvmh) dödande i sina krig. (Det har återberättats att mellan 1950 till över 10 000 personer dödades)[15]

Det är uppenbart att detta dräpande aldrig var för att trösta sig eller må bra i hjärtat, eftersom det inte går ihop med felfrihetens och förmyndarskapets ställning. Snarare kan man säga att det först var p.g.a. att handla utefter plikten att tjäna Gud, och därefter för att eliminera tistlar och hinder för islams framsteg. Detta är möjligt utifrån felfrihetens och ledarskapets ställnings synvinkel. Profeten Noa (fvmh) refererade även till detta när han förbannade sitt folk:

”Och Noa [sade till Gud]: ”Herre! Låt ingen av dem som förnekar sanningen bli kvar på jorden; om Du låter dem bli kvar, kommer de att leda Dina tjänare vilse och de kan inte lämna i arv annat än [ytterligare] sedligt fördärv och gudlöshet.”[16]

Till slut så avslutar vi denna diskussion med en tradition (hadith) från Imam Baqir (fvmh):

-Muhammed ibn Muslim har återberättat från Imamen att han sa:

”Jag svär på Gud att det som Hassan ibn Ali (fvmd) gjorde (fred) var bättre för denna nation än allt det som solen lyser på. Jag svär på Gud att denna vers uppenbarades om honom: ”Har du inte sett hur de som blivit tillsagda: ”Upphör med ert våld, förrätta bönen och erlägg allmoseskatten”, [beter sig] när de får befallning att kämpa?”[17] Det som menas här är helt visst lydnad till Imamen. Men de ville kriga. när de får befallning att kämpa [i tjänst till Imam Hussein]…”[18] ”…de säger: ”Herre! Varför har Du befallt oss att kämpa? Ge oss ett kort uppskov!”[19] Och Guds ord: ”…’Herre! Ge oss en kort frist så att vi får [tid att] besvara Din kallelse och följa sändebuden!’…”[20] De ville att det skulle dröja tills den Ståendes (Imam Mahdi, fvmh) tid.”[21][22]

[1] Heliga Koranen, 6:162-163.

[2] Bihar al-Anwar, vol. 44, s. 366. (I denna tradition undviker Imamen att nämna drömmen efter att han frågar dem om den)

[3] Gud har två former av viljor. Den ena kallas Takwini (har att göra med skapelsen) på arabiska. Allting som sker i världen sker enligt denna vilja, eftersom ingenting kan gå emot Guds vilja eller makt. Gud vill att den här världen ska följa naturlagarna och att vi ska kunna välja mellan gott och ont med den fria viljan. Den andra viljan kallas Tashri’i (lagmässig). Denna vilja är i enlighet med Guds lagar. Gud vill inte att man ska begå onda handlingar.

[4] Bihar al-Anwar, vol. 44, s. 331.

[5] Ibid, s. 367.

[6] Kamil al-Ziyarat, s. 207, kapitel 79, nr. 5.

[7] Ibid, s. 202, nr. 3.

[8] Ibid, s. 15.

[9] Ibid, s. 197, nr; s. 199, nr. 2; s. 202, nr. 3.

[10] Bihar al-Anwar, vol. 44, s. 328.

[11] Ibid, s. 331.

[12] Heliga Koranen, 3:179; Bihar al-Anwar, vol. 45, s. 3.

[13] Dhari’at al-Nijah, s. 172.

[14] Bihar al-Anwar, vol. 45, s. 90, nr. 29.

[15] Dhari’at al-Nijah, s. 135-136.

[16] Heliga Koranen, 71:26-27.

[17] Heliga Koranen, 4:77.

[18] Ibid.

[19] Ibid.

[20] Heliga Koranen, 14:44. I början av versen står det: ”Varna människorna för den Dag då straffet når dem, då de som ständigt begick orätt kommer att säga: ”Herre!…”

[21] Bihar al-Anwar, vol. 44, s. 217, nr. 2.

[22] Kheymeh, Bahman år 1384 – nr. 22.

Imam Hussein och Muawiyah

Såsom det välsignade Sändebudet hade nämnt Imam Ali och Imam Hassan som de två första felfria Imamerna som skulle leda den islamiska nationen efter hans bortgång hade han nämnt Imam Hussein som den tredje, vilket även Imam Ali hade bekräftat och Imam Hassan hade sagt i sitt testamente. Efter Imam Hassans martyrskap var Imam Hussein den felfrie Imamen, men han valde att inte bekämpa Muawiyah med annat än ord av kritik eftersom Muawiyah hade sådan makt att ifall det skulle ha blivit något militant motstånd mot honom skulle motståndet ha krossats utan någon som helst positiv effekt i samhället. Imam Hussein fortsatte på sin storebrors väg ända till Muawiyahs död, med uttryckt kritik mot hans aktioner och styrande då och då. I synnerhet blev hans kritik högljudd när Muawiyah väl började kräva trohetsed från den muslimska nationen gentemot hans son Yazid pga. två huvudskäl. Ena var att Yazid inte hade någon som helst avsikt att leva i enlighet med islamiska ramar och begick de synder och förtryck han än behagade, medan andra var att i enlighet med det välsignade Sändebudets befallning att Imam Hussein skulle vara den tredje felfrie Imamen som skulle styra den islamiska nationen hade Imam Hassan i sitt fredsavtal med Muawiyah bl. a. krävt att Imam Hussein skulle bli kalif i och med Muawiyahs död. Muawiyah som var politiskt erfaren valde att inte bekämpa Imam Hussein direkt och försökte därmed inte att tvinga honom till trohetsed till sin son, men agerade hårt mot nästan alla andra och detta fortsatte ända till hans död.

Imam Husseins (fvmh) revulotion

Efter Muawiyahs död gjorde Yazid anspråk på tronen och lät kalla sig själv för ”de Troendes befälhavare”[1], och i hopp om att säkra sitt monarkiska styre skrev han brev till berömda och erkända personer där han uppmanade dem att ansluta sig till honom genom att svära honom trohet. Ett av breven skrevs till guvernören i Medina med ordern: ”Få folket i Medina, och i synnerhet Hussein (ibn Ali) att svära mig trohet, och ifall han vägrar så döda honom”[2]. Guvernören kallade på Imam Hussein och talade om för honom att han måste svära trohet till Yazid. Imamen svarade: ”Sannerligen är vår uppkomst från Allah och till Honom skall vi återvända. Det är ute med islam när (den muslimska) nationen drabbas av ledare som Yazid.”[3][4] Detta eftersom kaliferna innan Yazid antingen själva var rättfärdiga muslimer eller åtminstone personer som upphöll och respekterade islam skenbart medan Yazid var en person som skulle förgöra islam i dess egna namn som dess ståthållare.

Imam Hussein var medveten om att hans nekan till att svära Yazid trohet var detsamma som hans död, så han migrerade från Medina till Mecka nattetid. Hans trohetsvägran spreds igenom de muslimska storstäderna såsom Medina, Mecka och Kufa. Ett högt antal Kufabor skrev undertecknade brev till honom där de uppmanade honom att bege sig till dem för att ta över ledarskapet där. Imam Hussein i sin tur skickade sin kusin, Muslim ibn Aqil (fvmh), till Kufa för att meddela honom om det egentliga läget. Väl där möttes Muslim av tusentals Kufabor som svor honom trohet som Imam Husseins ställföreträde, vilket säkrade hans hjärta och han skrev ett brev där han bekräftade läget och bad Imamen att bege sig till Kufa snarast möjligt. Imam Hussein kände väl till Kufabornas illojalitet och tendens att överge religionen när det väl gällde, i och med erfarenhet från hans fars och storebrors tider, och visste bättre än att ha tillit till deras ord och löften. Men han begav sig till Kufa för att göra Itmam al-Hujjah[5] och för att lyda Guds befallning att inte lämna de förtrycktas röster ohörda när de vädjar om hjälp.

Däremot stannade han först kvar i Mecka till den 8:e i den islamiska månaden Dhil-Hijjah, där samtliga vallfärdspilgrimer till Hajj[6] begav sig till Mina[7], så att han kunde tala inför alla närvarande så att ordet kunde spridas till muslimerna att den andra dottersonen till islams Sändebud vägrade att svära trohet till islams skenbara kalif och valde att resa sig tillsammans med sin familj mot honom. När Yazid fick nys om att Muslim ibn Aqil hade tagit mot Kufabornas trohetsed valde han att skicka Ibn Ziyad, den lömskaste och minst moraliska av sina anhängare, till Kufa för att ta över borgmästarskapet. Ibn Ziyad i sin tur utnyttjade Kufabornas bräcklighet i tron, känsla för hyckleri och rädsla för att råka illa ut genom att hota att terrorisera dem vid fall av olydnad och lova dem världsliga belöningar vid fall av lydnad. Resultatet blev att Muslim övergavs av samtliga och lämnades fullkomligt ensam i den förrädiska staden Kufa, och efter att ensam ha stridit tappert och starkt mot ett stort antal av Ibn Ziyads styrkor uppnådde han martyrskapet. Ibn Ziyad gjorde en sådan drastisk förändring av Kufa att de samma som hade skrivit inbjudningsbrev i tusentals till Imam Hussein slutledningsvis samlades i beväpnade styrkor för att bekämpa honom.

Ända från då Imam Hussein begav sig ut från Medina, under tiden som han bosatte sig i Mecka och sedan gav sig ut därifrån och nådde bort till Karbala kungjorde han, ibland klart och tydligt och andra gånger mindre öppet, att: ”Jag reste mig varken utav tycke för revolter eller förvirring eller för att sprida sedefördärv eller förtrycka. Min uppresning har endast varit för strävandet efter förbättring hos min morfars nation (ifrån förtryckande styren såsom Yazids). Jag vill påbjuda det goda och förbjuda det onda [8], och leva efter min morfars och fars levnadsstil.”[9] Imam Hussein hade förpliktigats att resa sig upp mot Yazids hänsynslösa och anti-islamiska styre utav självaste Gud för att försvara Koranen och återuppliva det välsignade Sändebudets tradition[10] när ingen annan gjorde det fastän det innebar att han skulle vara tvungen att göra uppoffringar som få eller inga andra människor varken gjort tidigare eller skulle komma att göra senare.

Det finns flertalet rapporter från det välsignade Sändebudet, Imam Ali, Imam Hassan och Imam Hussein själv (fvmd) där slakten i Karbala och Imam Husseins martyrskap har förutsagts.[11] Förutsägelserna av föregångarna[12] om Imam Husseins martyrskap var så välkänt för den muslimska nationen att många kände igen farhågorna om vad som skulle komma att ske på väg mot Kufa så att de försökte råda honom att inte ge sig av. Även Imam Hussein själv har sagt: ”Den vars hjärta är formad att följa vår väg [via självuppoffring], [och] själv är ämnad för Guds sällskap [via martyrskap], bör färdas med oss.”[13][14] Därmed fick vissa vänner och blodrelaterade till Imam Hussein för sig att de varnade honom från något som han själv inte var medveten om medan så självklart inte alls var fallet, utan fastän han var väl medveten om vad som skulle komma att ske i Karbala så gav han sig ut dit i och med förpliktelsen från Gud. Resultatvis begav han sig dit och uppnådde martyrskapet tillsammans med sin karavan av anhängare för att avslöja den fula sanningen till den muslimska nationen. Det umayyadiska styret var ej berättigat att anta makten, och ingen gärning var för omoralisk för dem att begå vid fall av behov. Efter masslakten på Karbala-slätterna tillfångatogs de överlevande kvinnorna, barnen och sjuka och paraderades tillsammans med de lemlästade likens avkapade huvuden spetsade på spjut i Irak från Karbala till Kufa och därefter från Kufa för att avskräcka andra ifrån att våga ställa sig upp mot det umayyadiska tyranniet. Istället avlöjades den fula sanningen om förtryckarna av Imam Husseins syster, Zainab bint Ali, och enda överlevande son, Ali ibn Hussein, som båda två var bland de tillfångatagna.

Ända sedan den förskräckliga massakern i Karbala för nästan 1400 år sedan upp till idag har anhängare och sympatisörer bland muslimerna, och i vissa fall även icke-muslimer, sörjt och memorerat Imam Hussein och hans karavan av fria män och kvinnor genom att ta på sig svarta kläder och begråta dem.[15]

De felfria Imamerna har alltid uttryckt vikten av att inte låta sörjandet av Imam Hussein tyna bort, dels genom att själva konstant besöka hans helgedom och sörja honom, och dels genom att tala kontinuerligt om rekommendationen, vikten och belöningen för att besöka hans helgedom och sörja honom.

Följande text har rapporterats[16] av Abu Ammarah (poeten) som återberättade från Imam Sadiq. Abu Ammarah sa: ”Han sa till mig ”Å Abu Ammarah, läs en dikt för mig om Hussein, frid över honom.”” Abu Ammarah sade: ”Jag läste upp en dikt för honom varpå han grät, sedan läste jag upp [ännu] en dikt för honom varpå han grät [igen], sedan läste jag upp en dikt [än en gång] för honom varpå han grät. Vid Allah, diktläsningen för honom fortsatte tills han grät så att hans gråt hördes utanför huset. Sedan sa han till mig: ”Å Abu Ammarah! Den som än läser en dikt för Hussein, frid över honom, och får femtio personer att gråta tillhör paradiset. (och så fortsätter hadithen med samma ord med den enda ändringen på antalet femtio till fyrtio, sedan trettio, tjugo, tio och ända ner till en enda och fortsätter att även den som läser dikt för Imam Hussein och gråter därpå endast själv, eller självmant ändå belönas med paradiset).”[17]

I en annan rapport av en hadith skall Imam Sadiq ha sagt: [18]”Det är ogillat för en [Guds] tjänare att gråta och sörja tragedier [i efterhand] förutom när det kommer till att gråta över och sörja tragedin av Hussein ibn Ali, frid över honom, vilket är belöningsvärt.”[19] Det har rapporterats[20] av Muhammed ibn Muslim som återberättade från Imam Baqir[21] att Imamen sa: ”För vidare till våra shiamuslimer att besöka Husseins grav, frid över honom, eftersom det är sannerligen en plikt för varje troende som erkänner Husseins Imamskap som utvalts av Allah.”[22] Imam Sadiq har sagt: [23]”Sannerligen är det den främsta av de goda handlingarna att besöka Hussein, frid över honom.”[24]

Än en gång så bör inte denna hadith misstolkas. För den okunnige som inte frågar de lärda skulle denna hadith verka tyda på att det är viktigare att besöka Imam Husseins grav än att t ex. be sina fem obligatoriska böner, vilket inte alls stämmer. Det finns andra hadither som klart och tydligt poängterar just det att bönen är absolut viktigast av samtliga goda handlingar, men vad dessa hadither och hadither lik dem gör är att betona vikten av just dessa nämnda handlingar. Denna hadith indikerar på att det att besöka Imam Husseins grav egentligen är att införstå och inskolas av honom och lära sig hans stordåd. När man ger en person sådan betydelse att man besöker hans grav och sörjer honom varje år får det en per automatik att begrunda och betänka över hur han levde och varför han gjorde som han gjorde i sitt liv och vad det innebär för oss i våra liv idag; hur vi bör leva och hur mycket av hans liv vi bör anpassa oss efter. Detta innebär inte att handlingarna att gråta för honom och besöka hans grav inte har någon belöning i sig. Det ges i enlighet med otaligt många hadither mycket belöningar för de som sörjer Imam Hussein, talar om honom, gråter för honom och besöker hans grav etc., men den egentliga filosofin bakom dessa samtliga handlingar är att lära sig av honom och vilja leva som honom. Med andra ord är huvudsyftet bakom Guds uppmaning till dessa samtliga handlingar att uppfostra fler och fler till att leva och dö som Imam Hussein gjorde, att inte låta sig förskräckas av någon förtryckare, hålla tyst inför förtryck och tyranni, att inte vara ute efter denna värld utan endast Allah och Hans tillfredsställelse och välbehag hur dyrt det än skulle komma att kosta en och att följa Imam Hussein i hans levnadssätt samt etik och moral.

[1] Amir al-Mu’minin.

[2] و كتب يزيد في أول شعبان‏ إلى الوليد يأمره بأخذ البيعة على أهلها و خاصة على الحسين و يقول إن امتنع عليك فاضرب عنقه‏

[3] انا لله و انا الیه راجعون و علی الاسلام السلام اذ قد بلیت الامة براع مثل یزید

[4] Maqtal al-Hussein, Khawarazmi.

[5] Ord. ”Fulländning av argumentet” och definieras som ”att presentera religionen på sådant vis att ingen ursäkt kvarstår från att tro på och följa den”. Men meningen används även i andra ämnen än religionspredikan med den generella betydelsen att ”mota bort samtliga ursäkter” vilket i detta fall innebär att fastän Kufaborna skulle förråda Imam Hussein gick han med på deras inbjudan för att bevisa för dem bortom all tvekan att de inte hade varit seriösa med deras inbjudan, och Imamen blev i själva fallet ett ”nödvändigt offer” för muslimerna på den tiden att förstå att deras religion var i fara av högsta slag.

[6] En vallfärdspilgrim till Hajj är Haji i singular på arabiska och Hujjaj i plural.

[7] Att bege sig till Mina den 8:e i månaden Dhil-Hijjah är en rekommenderad handling som samtliga Meckabor och pilgrimer såg till att göra förr i tiden medan idag beger sig vallfärdspilgrimerna den dagen till Arafat istället.

[8] Al-Amr bil-Ma’ruf wa al-Nahy ’an al-Munkar

[9]اِنّی ما خَرَجتُ اَشِراً و لا بَطِراً و لا مُفسِداً و لا ظالِماً، اِنَّما خَرَجتُ لِطَلَبِ الاصلاحِ فی اُمَّهِ جَدّی، اُریدُ اَن آمُرَ بِالمَعرُوفِ و اَنهی عَنِ المنکَرِ وَ اَسیرَ بِسیرهِ جَدّی وَ اَبی عَلیَّ بن اَبی طالبٍ (ع).

[10] Sunnah.

[11] Kamil al-Ziyarat från sid. 68 & Muthir al-Ahzan wa Munir Subul al-Ashjan, sid. 9.

[12] Imam Husseins morfar Sändebudet, far Imam Ali och storebror Imam Hassan.

[13] من کان باذلا فينا مهجته و موطنا علی لقاء الله نفسه فليرحل معنا

[14] Al-Luhuf ‘ala Qatl al-Tufuf, sid. 60.

[15] Muslimer av den shiitiska övertygelsen har årliga sorgeceremonier för bland annat massakern på Imam Hussein och hans karavan där de sjunger klagosånger och läser upp eulogier om massakern, samt analyserar och diskuterar olika dimensioner till Guds syfte bakom att förplikta honom att ställa sig upp mot hänsynslösa tyranner.

[16] عن أبي عمارة المنشد عن أبي عبد الله ع قال: قال لي يا با عمارة أنشدني في الحسين ع قال فأنشدته فبكى ثم أنشدته فبكى ثم أنشدته فبكى قال فو الله ما زلت أنشده و يبكي حتى سمعت البكاء من الدار فقال لي يا أبا عمارة من أنشد في الحسين ع شعرا فأبكى خمسين فله الجنة…

[17]Kamil al-Ziyarat, kapitel 33, sid. 105.

[18] قال سمعته يقول‏ إن البكاء و الجزع مكروه للعبد في كل ما جزع- ما خلا البكاء و الجزع على الحسين بن علي‏ع فإنه فيه مأجور.

[19]Kamil al-Ziyarat, kapitel 32, sid. 100.

Noteringsvärt: Beslutet ”ogillat” är inte korrekt enligt shiitisk tolkning av Islamisk lag eftersom shiamuslimerna sörjer även Sändebudets bortgång och andra Imamer med övertygelsen att det är rekommenderat och belönas, men i denna hadith, som många andra förekommelser, har Imamen använt dessa starka ord för att höja värdet till att sörja just Imam Hussein.

[20] عن محمد بن مسلم عن أبي جعفر ع قال: مروا شيعتنا بزيارة قبر الحسين ع فإن إتيانه مفترض على كل مؤمن- يقر للحسين ع بالإمامة من الله عز و جل.

[21] Den femte Imamen. Far till Imam Sadiq och sonson till Imam Hussein.

[22] Kamil al-Ziyarat, kapitel 43, sid. 121.

[23] عن أبي عبد الله ع قال: إن زيارة الحسين ع أفضل ما يكون من الأعمال.

[24] Kamil al-Ziyarat, kapitel 58, sid. 147.

Döds underrättelse

Mer än något annat som det välsignade Sändebudet profeten Muhammed, frid över honom och hans familj, underrättade andra om beträffande Imam Hussein (fvmh), var det om hans martyrskap. Profeten (fvmh&hf), uttryckte mycket sorg över den framtida händelsen genom att beklaga och begråta. Två huvudutvandringar som skedde i islams tidigare historia var det välsignade Sändebudets (frid över honom och hans familj) utvandring från Mecka till Medina för att implementera islam och Imam Husseins (frid över honom) utvandring från Medina till Mecka och därifrån till Karbala för att bevara den. Det välsignade Sändebudet, profeten Muhammed (fvmh&hf), visste redan långt innan att Imam Husseins (fvmh) uppoffring skulle rädda islam i all evighet och därför fokuserade han mycket av sin tid till att tala om hans martyrskap och uppoffring inför muslimerna.

Tragedin i Karbala, den sorgligaste händelsen i islams historia

Efter att Muawiya, son till Abu Sufyan, gick bort under mitten av månaden Rajab år 60 e.h. (år 680 e. Kr.) kom en budbärare från Yazid (Muawiyas son) till Medina med ett brev till Medinas guvernör (Walid) för att kräva trohetsed till Yazids kalifat från ett par personer. En av dessa personer var Guds Sändebuds (fvmh & hf) barnbarn, Paradisets invånares mästare, Hussein, son till Ali (fvmd). Walid krävde Imamens trohetsed när det var tre dagar kvar av månaden Rajab. Men Imamen svor inte trohetsed och sa att man i sådana fall (om han hade svurit trohetsed) måste läsa suran Fatiha för islam (som man vanligtvis gör för personer som dött). Han lämnade sedan Medina dagen efter för att resa mot Mecka.

Den Helige Ledaren nådde Mecka den 3 Sha’ban tillsammans med sin familj, alltså på hans egna födelsedag. I Mecka kallade han folket till motstånd mot Yazid. En månad senare, den 10 Ramadan, kom Kufabornas brev (från Irak) till Imamen där det stod att de bestämt sig för att kämpa mot Umayyaderna och att de behövde en ledare. De bad om att han skulle göra sig besväret att komma till Kufa så att de skulle kunna köra bort Yazids guvernör och sedan följa Imamens ledarskap. Den Helige Imamen skickade iväg Muslim, son till ’Aqil, till Kufa under mitten av månaden Ramadan och Muslim kom sedan fram till Kufa den 5 Shawwal (månaden därpå). Imamen gick sedan mot Kufa den 8 Dhil Hijjah, den dagen då folk klär på sig Ihram (vita tyger) för att utföra Hajj för att sedan vara i Arafat den 9:e och utföra riterna för Hajj. Imamens vistelse i Mecka var 125 dagar.

Under resans gång nådde nyheten om Muslims martyrskap och Kufas illojalitet Imamen. Innan de kom till Kufa fick de möte av Hurr ibn Yazid Riyahis armé på tusen personer. De kom överens om att Imam Husseins (fvmh) karavan inte skulle röra sig mot Medina eller Kufa. Den Helige Ledaren nådde Karbala den 2 Muharram. Den 3 Muharram slog Umar ibn Sa’d läger i Karbala med en armé på 4000 soldater. Efter detta växte fiendens armé för varje dag som gick. Den 7 Muharram spärrade de vägen till vatten för Imam Hussein och hans familj (fvmd). Den 9 Muharram kom Shimr till Karbala med 4000 soldater och ett brev från ’Ubaydullah ibn Ziyad. Han hade i detta brev sagt till Umar ibn Sa’d att göra slut på Hussein (fvmh) och kriga mot honom. Om han inte kunde göra det skulle han lämna över befälet till Shimr.

Den 10:e dagen stod Imamen tillsammans med 32 ridande soldater och 40 soldater till fots framför fiendens 30 000 soldater. Kriget började och Imam Hussein (fvmh) och hans kompanjoner blev martyrer. Under händelsen i Karbala blev Imam Husseins två söner vid namn Ali Akbar och Ali Asghar martyrer och likaså Imam Hassans tre söner vid namn Qasim, Abdullah och Abu Bakr och Hennes Helighet Zeinabs två söner vid namn ’Awn och Muhammed och kompanjoner såsom Habib ibn Mazahir och Zuhayr ibn Qayn m. fl.

Hans Helighet Abbas Abul Fadhl, som var 34 år gammal och 23 år yngre än sin bror Imam Hussein, blev martyr då han var törstig. Efter Imam Husseins (fvmh) martyrskap högg fienden av 70 huvuden och placerade dem uppe på spjut. Bland alla martyrer högg de inte av huvudena på Ali Asghar (som blev 1 år gammal) och Hurr (som hade bytt sida i kriget). Tio personer trampade på Imamens och hans kompanjoners kroppar med sina hästar så att dessa rena kroppar krossades under hästarnas hovar.

Tälten plundrades och till slut brändes de ned. Kameldrivaren för den husseiniska karavanens kameler vid namn Bajdal ibn Salim skar av Imam Husseins (fvmh) välsignade finger för att plundra Imamens ring. Andra hemska brottsligheter utöver de som nämnts har skrivits ned i historieböckerna. Fienden lämnade Karbalas martyrers rena kroppar i öknen och kropparna begravdes tre dagar senare utav Asad-klanen.

På eftermiddagen den 11 Muharram lastade de på Karbalas fångar, bland vilka var Imam Sajjad (fvmh), shiamuslimernas fjärde store Imam, och Heliga Zeinab (fvmh), som var ledarna i konvojen, på riddjur med träsadlar utan tyg och förde dem förbi mordplatsen. På kvällen till den 12:e transporterade de dem 12 Farsakh (ca 66 km) så att de nådde Kufa på dagen den 12:e Muharram. I Kufa skapade Heliga Zeinab och Imam Sajjad ett tumult med sina tal bland folket och i ’Ubaydullah ibn Ziyads sammankomst. Kort därefter transporterade de fångarna mot Levanten och de kom fram den 2:a i månaden Safar.

Imam Sajjad (fvmh) sa:

”Vi var tolv personer som hade fängslats med en kedja. Ena änden satt fast i min arm och den andra änden satt fast i min faster Zeinabs arm…”

I Levanten propagerade också Imam Sajjad och Heliga Zeinab i enlighet med deras heliga mission vid olika tillfällen och förödmjukade Yazids förtryckande system till sådan grad att Yazid anklagade ’Ubaydullah för mordet på Imam Hussein (fvmh) och levererade fångarna med respekt till Medina.

 

Källa: tidskriften Dagens Muslim

Den kända och viktiga Hadith al-Thaqalayn och tragedin i Karbala

Profeten Muhammed (frid vare över honom och hans familj), har flertalet gånger sagt[1]:

”Jag lämnar hos er två (prislöst) vägande värdesaker som ifall ni håller fast vid dem kommer ni aldrig att vilseledas efter mig. Ena är mer storslagen än den andra, Allahs Bok som är ett utvidgat rep från himlen ner till jorden, och min avkomma, husets folk. Dessa två kommer inte att skiljas ända tills de når mig vid min himmelska fontän, så se upp med hur ni behandlar dessa två värdesaker.”[2]

Denna profetiska tradition har berättats i såväl shiitiska som sunnitiska böcker i mängden av böcker och andra källor[3], så det råder enligt shiaislam, ingen tvekan om dess autenticitet och precision.[4] Abdullah ibn Yahya har berättat: ”Jag var tillsammans med de Troendes befälhavare, Ali ibn Abi Talib, frid över honom, på väg till området Siffin. När vi var på väg att passera förbi Nineve ropade han: ”Stanna upp, å Abdallah!”, sedan berättade han att: ”En dag gick jag till det välsignade Sändebudet och såg att han grät tårar. Jag frågade honom varför han grät och undrade ifall någon hade sårat honom varpå han svarade jakande och sade: ”Ängeln Gabriel har informerat mig om Husseins martyrskap vid floden Eufrat. Önskar du att lukta på jorden (från där han kommer att marteras)?” Jag svarade ja. När han räckte mig en hand jord grät jag ofrivilligt varpå han sade att det området heter Karbala[5].

När Imam Hussein var två år gammal gav det välsignade Sändebudet sig ut på en resa. Under resan stannade han upp och visade tecken på stress och oro sägandes: ”Sannerligen är det Allah vi alla tillhör och till Honom är vår återkomst[6]”, tills han grät tårar. Vissa frågade honom varför han grät till vilket han svarade att ängeln Gabriel hade uppenbarat sig för honom i den stunden och underrättat honom om ett landsområde vid floden Eufrat vid namn Karbala. ”Min son Hussein kommer att dödas där. Det är som om jag kan se hans döds- och begravningsplats, och hur hans hushåll behandlas som krigsfångar samt att Husseins huvud ges som gåva till Yazid, må Allah förbanna honom. Vid Allah! Den som än glädjs av att se Husseins avkapade huvud kommer att skiljas mellan sitt inre och yttre utav Allah (och förvandlas till en hycklare) och en ödesdiger betraffning kommer vänta honom.” Sedan återvände det välsignade Sändebudet i ett sorgset tillstånd från sin resa, begav sig till moskén och gick upp för talarstolen tillsammans med Imam Hassan och Imam Hussein och höll sitt tal. Efter talet lade han sin högra hand på Imam Hassans huvud och sin vänstra hand på Imam Husseins huvud och sade: ”Å Allah! Sannerligen är Muhammed Din tjänare och utsände, och dessa två är de renaste bland min avkomma, mest utvalda bland min släkt och främsta bland mina barn. Gabriel har informerat mig om att min denna son (Imam Hassan) kommer att uppnå martyrskapet via förgiftning och min denna son (Imam Hussein) kommer att ligga livlös på en mark av blod. Å Allah! Välsigna dessa två med den höga rangen av martyrskap och välj dem till Mästarna över martyrer. Å Allah! Välsigna inte deras mördare, utan förnedra och skäm ut dem, och bränn dem i hettan och bestraffa dem i den djupaste nivån av helveteselden.”[7] Folk blev sorgsna och grät ut varefter det välsignade Sändebudet sade: ”Ni gråter för Hussein, men ni kommer inte att stå upp för honom. Å Allah! Var Du hans hjälpare och försvarare!” Sedan talade han tillbaka till folket och sade: ”Jag kommer att lämna er (med min bortgång) och kommer att lämna två prislösa ting bland er. Ena är Guds bok och det andra är min egen avkomma, fundament och frukten av mitt hjärta och min egen kärna. Dessa två kommer att förbli tillsammans ända till de når mig vid fontänen Kawthar på Domedagen. Jag vill ingenting från er förutom det Gud beordrat mig att vilja från er, vilket är kärlek till mitt hushåll. Akta er från att nå mig vid Kawthar på Domedagen efter att ha felat mot mitt hushåll genom att ha förtryckt eller dödat dem. Var vaksamma! Det islamiska samfundet kommer att träda fram till mig på Domedagen uppdelade i tre grupper, var och en bärandes en särskild flagga. En grupp kommer att träda fram med en mörk flagga. Änglarna kommer att gråta till följd av deras onda gärningar. När de når mig kommer jag fråga dem: ”Vilka är ni?”, varpå de utan att minnas mitt namn svarar: ’Vi är araber och monoteister.’ Jag säger: ’Mitt namn är Ahmad och jag är Guds Sändebud till såväl araber som icke-araber.’ De svarar: ’Vi tillhör ditt samfund.’ Jag frågar: ’Hur uppförde ni er gentemot Guds Bok och mitt Hushåll efter mig?’ De svarar: ’Vi slösade bort Guds Bok och gjorde allt i vår makt för att ruinera och förgöra ditt hushåll.’ Efter diskussionen kommer jag att vända min rygg mot dem och de kommer att föras tillbaka törstiga och skamfulla. Sedan träder den andra gruppen fram bärandes på en ännu mörkare flagga. Jag frågar dem: ’Hur uppförde ni er gentemot de två vägande tingen (Guds Bok och min avkomma) jag lämnade efter mig?’ De svarar: ’Vi motsatte oss Guds Bok och felade mot ditt hushåll till vår kapacitet.’ Jag säger då: ’Försvinn ur min åsyn!’ och de kommer då att föras tillbaka törstiga och skamfulla. Sedan träder den tredje gruppen fram med en ljus flagga och ljusa anleten. Jag frågar: ’Vilka är ni?’ varpå de svarar: ’Vi tillhör Muhammed al-Mustafas samfund, frid och välsignelser över honom och hans hushåll, och vi är ett monoteismens och fromhetens folk. Vi är de kvarvarande av rättens och sanningens folk. Vi lydde Guds Bok genom att leva efter det den tillåter och avstå ifrån det den förbjuder, och vi älskade det sista Sändebudets avkomma och stod upp för dem såsom vi stod upp för våra egna och bekämpade deras fiender.’ Jag säger till dem: ’Goda budskap till er! Jag är erat Sändebud och ni har sannerligen levt såsom ni uppgivit.’ Jag tillåter dem sedan att dricka ur Kawthar-fontänen varefter deras törst släcks och de glädjs och förs tillbaka trädande in i Paradiset för att leva där i all evighet.”[8]

[1] انی تارک فیکم الثقلین ما ان تمسکتم بهما لن تضلوا بعدی، احدهما اعظم من الآخر، کتاب الله حبل ممدود من السماء الی الارض، و عترتی اهل بیتی، و لن یفترقا حتی یردا علی الحوض، فانظروا کیف تخلفونی بهما

[2] Khulasat Abaqat al-Anwar fi Imamat al-Aimmat al-Athar, vol. 1, sid. 3 & Sunan al-Tirmidhi, vol. 5, sid. 622.

[3] Åsiktskillnader åsido innebär ordet tawatur att en tradition berättats av så många självständiga kedjor av berättare att det är omöjligt för sammansvärjning el fel att ha begåtts.

[4] Khulasat Abaqat al-Anwar fi Imamat il-Aimmat il-At-har, vol. 1, sid. 3 och sidor 17 och 28 nämns 187 berättare som har dokumenterats i sunnitiska böcker att ha berättat denna profetiska tradition.

[5] På arabiska betyder “Karb” ungefär sorg och “Bala” tragedi på svenska.

[6] انّا لله و انّا الیه راجعون

[7] اللهم ان محمدا عبدک و رسولک و هذان اطائب عترتی و خیار ارومتی و افضل ذریتی . . .

[8] Bihar al-Anwar, vol. 44, sid. 247-248.

Vad är konsekvenserna av Imam Husseins (fvmh) revolt under Ashura?

En utvärdering av den blodiga historien i Karbala och effekterna och resultaten av denna passionerade revolt och unika uppoffring kräver en omfattande studie. Detta är en sanning som kommer efter att ha studerat forskares texter. Det finns många lärdomar som kan dras från Imam Husseins (fvmh) revolt och vi kommer att nämna några av dem. Huvudmålet för sanna fredsmäklare är att förstärka sanningen, krossa falskhet, bringa liv i Guds Namn, skapa kamratskap, upphöja religionen, frihet och social rättvisa så att berövade och förtryckta klasser kan få sina rättigheter observerade i ljuset av det.

Imam Hussein (fvmh) såg att folket anammade omoral och förtryck som en effekt av fiendens onda propaganda, glömde bort rättvisa, frihet och perfektioner och gick mot förfall och att bli slavar till sina lustar. Imam Hussein (fvmh) såg att värden offrades för olämpliga personers lustar och olycksbådande önskningar, och det skedde också i islams namn. Därför gjorde han en revolt och via sin rörelse gav han islam ett nytt liv. Imam Hussein (fvmh) fick folk att förstå att islams nation och t.o.m. varenda nation måste finna räddning från förtryckets laster och leva i frihet. M.h.a. Imam Husseins (fvmh) revolution uppmärksammades islam och dess högre religiösa och monoteistiska program efter att de glömts bort under en längre tid.

Ashuras rörelse gav en lektion om religiositet och ståndaktighet gentemot förtryck och förnekelse till muslimerna och människor och skapade nytt mod hos folket. Revolutionen i Karbala väckte starka känslor hos folket så alla skulle veta vem de skulle visa ödmjukhet inför. Den blodiga händelsen i Karbala gav uppkomst till att den högre skolan om dygd etablerades och att korrekt uppfostran lärdes ut vilket i sig är hemligheten bakom den shiitiska skolans och islams överlevnad. Denna revolt förberedde Umayyadernas fördömelse i muslimernas sinnen och övriga nationer världen över.

Källa: tidskriften Dagens Muslim

Filosofin bakom sörjandet av Imam Hussein (fvmh)

En av de viktigaste ceremonierna för shiamuslimer är att sörja för Imam Hussein (fvmh) och hans lojala kompanjoner. Huvudmålet med detta sörjande är att hålla fast vid och påminna om Karbalas tragedi. För att vi ska förstå vikten och filosofin av sorgeceremonier för Imam Hussein (fvmh) måste ett par punkter uppmärksammas:

  1. Uppmärksammande av visa och enastående människors dygder och sublima egenskaper.
  2. Shiamuslimernas nobla Imamer (fvmd) och olika metoder för att högtidlighålla Imam Husseins (fvmh) sorgeceremonier:
    En av de metoder som Imamerna (fvmd) använde för att hålla kvar Imam Husseins rörelse vid liv var att hålla samlingar för sörjande, gråtande och att få andra att gråta p.g.a. Karbalas hjärtskärande missöden och att påminna om den händelsen vid lämpliga tillfällen.

Imam Sajjad (fvmh) sörjde konstant för Ashuras dagar under hela perioden av sitt ledarskap. Han grät så pass mycket för denna tragedi att han räknades tillhöra de som gråter väldigt mycket och fick även det som smeknamn.

’Alqamah Hadhrami återberättar att Imam Baqir (fvmh) brukade sörja för Imam Hussein (fvmh) i sitt hus under Ashura-dagen och att Hans Helighet själv grät för sin farfar. Han utövade inte förställning (Taqiyyah) och till de som var i huset sa han att de skulle sörja för den Heliga Ledaren och beklaga sig inför varandra p.g.a. Husseins (fvmh) missöde.

Följande har återberättats från Imam Ridha (fvmh): ”När det blev Muharram såg ingen att min far (Imam Kazim (fvmh)) skrattade och sorg och ledsnad dominerade hos honom till den tionde dagen. När Ashura-dagen kom var den dagen hans dag av missöde, sorg och gråtande. Han brukade säga: ”Idag är den dagen då Hussein (fvmh) blev martyr.””

De rena Imamerna (fvmd) grät inte bara under sorgeceremonier för Martyrernas mästare, snarare uppmuntrade de även hela tiden folket att gråta för den Heliga Ledaren. I en tradition har följande rapporterats: ”Paradiset är belöningen för den som gråter för Hussein (fvmh) eller får en [annan] person att gråta. Paradiset är även belöningen för den som har ett tillstånd av sorg och gråtande.”

Uppmuntrandet av poeter, som skrivit dikter om Karbalas missöden och läst dem i samlingar, till att recitera elegier har hela tiden fått speciell uppmärksamhet av de felfria Imamerna (fvmd). Dessa poeter var bl. a. Kumayt Asadi, Debal Khazaei och Sayyid Humayri.

Uppmuntran till att besöka Imam Hussein (fvmh):

Att högtidlighålla stora personer och besöka hjältars gravar har varit en god sed som för länge sedan och än idag fått uppmärksamhet bland all världens länder och olika folk. Martyrernas mästare och de frias ledare, Imam Hussein (fvmh), är en annan stor sol som är mycket bättre och större vars namn och person måste högtidlighållas på det bästa sättet. De rena och felfria Ledarnas (fvmd) tal om dygden av att besöka Husseins Karbala är så pass många att man kan säga att Guds utvalda brukade uppmuntra folket till att besöka Martyrernas mästares (fvmh) lysande helgedom vid varje tillfälle. Det var som ett program som de ansåg sig ansvariga för. Förutom att detta var ett spirituellt och intellektuellt band mellan muslimerna och den noble Imamen räknades det som en form av kamp, snarare den bästa kampen mot förtryckare och tyranner.

Källa: tidskriften Dagens Muslim