Imam Hussein (fvmh) enligt andra

Händelsen i Karbala och Hussein ibn Alis (frid vare med honom) revolt har haft en stor påverkan på världens människors tankar och t.o.m. för icke-muslimer. Revoltens storhet, offrandets kulmen och den Helige Ledarens och hans kompanjoners andra egenskaper ledde till att många människor uttalat sig om denna rörelse och den episka Ashura-dagen. Alla dessa personers uttalanden får tyvärr inte plats i denna artikel. Särskilt så har en del icke-muslimska skribenter skrivit mycket om denna händelse. I fortsättningen av texten kommer vi att fokusera på några av dessa uttalanden.

Mahatma Gandhi (ledaren för Indiens självständighet): ”Om Indien vill bli ett segrande land måste det följa Imam Hussein.”[1]

Muhammed Ali Jinnah (Pakistans stora ledare): ”Enligt mig måste alla muslimer följa exemplet av denna martyr (Imam Hussein), som offrade sig själv i landet Irak.”

Thomas Carlyle (den engelske filosofen och historikern): ”Det bästa vi lär oss från Karbalas händelse är att Hussein och hans kompanjoner hade en gedigen tro på Gud.”

Professor Edward G. Browne (den engelske orientalisten): ”Går det att finna något hjärta som inte fylls av sorg när det hör om Karbala?”[2]

Morris Duxbury (den franske vetenskapsmannen): ”Kom så att vi också på något sätt kan befrias från att vara slavar till personer som Yazid och föredra död med heder över liv med förnedring, eftersom död med heder och nobless är bättre än liv med förnedring.”[3]

Professor Martin (den tyske filosofen och orientalisten): ”Jag är övertygad om att hemligheten bakom islams kontinuitet och framsteg och muslimernas utveckling är p.g.a. Husseins (fvmh) martyrskap och de sorgfyllda händelserna.”[4]

Borris Salama (den libanesiske kristna författaren och poeten): ”En gång under de nätter jag var vaken grät jag en lång stund för de två nobla personerna Imam Ali och Imam Hussein (fvmd) utav den kärlek jag hade till dem och sedan sjöng jag Alis och Husseins poesi.”[5]

Abbas Mahmud ’Aqqad (den egyptiske författaren och språkvetaren): ”Husseins rörelse är en av de mest unika historiska rörelserna som tills nu funnits i området av religiös propagering eller politiska rörelser.”

Gabriel Angri (den franske författaren): ”Efter Kaba är Husseins gravplats i Karbala utan tvekan muslimernas andra [största] besöksplats. Brottet i Karbala var fruktansvärt och omänskligt.”

Abd al-Rahman Sharqawi (den egyptiske författaren): ”Hussein (fvmh) är religionens och frihetens vägs martyr. Inte bara shiamuslimer ska vara stolta över Husseins namn, snarare måste all världens fria människor vara stolta över detta nobla namn.”

Ibn Abi al-Hadid (den irakiske forskaren och poeten): ”Vem känner ni till som liknar Hussein? Vem är förresten denna övermänskliga man som inte accepterar ett ögonblick av låghet och av fri vilja inte böjer sitt huvud i prisning av tyranner?”

[1] Husayn (as), Pishva-ye Insan-ha, s. 30.

[2] Rahbar-e Azadegan, s. 53.

[3] Zendegi-ye Pishva-yan, s. 84-85.

[4] Husayn (as), Pishva-ye Insan-ha, s. 37-40.

[5] Zendegi-ye Pishva-yan, s. 86.

Imam Husseins Etik och Uppförande

Via en simpel titt på Imam Husseins (fvmh) femtiofem år korta liv i Gudssökan och Gudssträvan finner vi att han levde i absolut kyskhet gentemot sin omgivning och lydnad gentemot sin Skapare, och var outtröttligt ute efter att sprida islams budskap och att det finns dimensioner av hans levnad som våra sinnen inte kan begripa. Men för att förstå oss på honom till en viss del måste vi lära oss hans uppförande och handlingar. Imam Hussein hade ett oerhört stort tycke för att utföra böner och att åkalla Skaparen, och recitera den Heliga Koranen och dylika handlingar. Vissa dagar och nätter utförde han hundratals böneenheter.[1]

Även under sista natten i sitt liv såg han till att uträtta sina böner och krävde av sina fiender om att få tid till att åkalla Gud och be till Honom, och han sa: ”Gud vet att jag älskar att be, recitera Koranen och långa åkallelser och att söka förlåtelse.”[2] Han begav sig flertalet gånger till Kaba till fots och utförde Hajj.[3] Ibn Athir har skrivit att [4]”Hussein, må Gud vara nöjd över honom, fastade mycket, uträttade böner, utförde Hajj, gav välgörenhet och utförde samtliga andra goda handlingar.”[5]

Imam Hussein var så omtyckt av nationen att när han begav sig mot Kaba tillsammans med sin storebror brukade stora islamiska personligheter gå av sina riddjur vid synen av bröderna och ansluta sig till dem.[6]

Nationens respekt och tycke för Imam Hussein berodde på hans ständiga närvaro hos folket. Han levde med folket, var medveten om deras levnadsvillkor och läge, och samma saker som hände det vanliga folket hände även honom, samt hans orubbligt starka tro på Allah omvandlade honom till en stöttepelare till folket i deras svåraste stunder. Annars hade han varken präktiga palatser att bjuda folk till, mäktiga arméer att visa upp sig med eller blockera folk från vägar, och inte heller tömde folk det välsignade Sändebudets moské för honom att spendera tid på egen hand. Enligt en rapport skall Imam Hussein en gång ha bjudits på uttorkade brödrester av en skara fattiga personer som hade satt sig ner på utvikta kläder på marken, vilket han hade accepterat. Därefter reciterade han versen ”Sannerligen älskar Allah inte de arroganta.”[7] från Koranen[8] och bjöd dem hem till sig och sa: ”Jag accepterade eran inbjudan, så nu får ni också acceptera min inbjudan.” De accepterade hans inbjudan och väl framme ordnade han fram allt ätbart i huset till dem och visade därmed upp ödmjukhet och hur muslimer bör uppföra sig.[9]

Shu’ayb ibn Abd al-Rahman al-Khuzai har rapporterat att efter att Imam Hussein hade uppnått martyrskapet syntes det förhårdnade lager med hud på hans rygg. De frågade hans son, Imam Sajjad[10], om förhårdnaderna varpå han informerade dem att de hade bildats pga. att han brukade hänga tunga säckar med bröd på sin rygg på kvällarna som han sedan delade ut till änkor, föräldralösa barn och andra behövande personer.[11] Ännu ett bevis på Imam Husseins ofantligt starka tycke för försvar av förtryckta och att stå upp för dem är historian om Urinab [12] bint Ishaq och hennes make Abdullah ibn Salam ifall den stämmer rent historiskt fastän det finns många historiska felrapporteringar i den. Fastän Yazid hade tillgång till samtliga världsliga njutelser under Muawiyahs tid som härskare över muslimerna i form av pengar, makt, konkubiner etc. fick han ändå upp ögonen för en kysk och troende muslimska som redan var gift. Istället för att fördöma sin son för denna omoraliska begäran och hindra honom från att begå en svår synd inför Allah och orätt mot ett muslimskt par gjorde Muawiyah allt i sin makt för att så split mellan make och hustru, och efter att ha fått dem att skilja sig lura henne till sin sons hänsynslösa harem av konkubiner. Imam Hussein, som fick reda på Muawiyahs illvilliga komplott, motarbetade honom och fick hans djävulska plan att gå i stöpet genom att få paret att återvända till varandra.[13]

[1] Al-Irshad, sid. 214.

[2] Iqd al-Farid, vol. 3, sid. 143.

[3] Manaqib, vol. 3, sid. 224 & Usd al-Ghabah, vol. 2, sid. 20.

[4] کان الحسين رضی الله عنه فاضلا کثير الصوم و الصلوة و الحج و الصدقة و افعال الخير جميعها.

[5] Usd al-Ghabah, vol. 2, sid. 20.

[6] Dhikr al-Hussein, vol. 1, sid. 152 citerat Riyad al-Janan Bombay-upplagan & Ansab al-Ashraf, sid. 241.

[7] ان الله لا یحب المتکبرین

[8] 16:22.

[9] Tafsir al-Ayyashi, vol. 2, sid. 257.

[10] Den fjärde av tolv felfria Imamer som efterträdde Sändebudet i det gudomliga ledarskapet till muslimerna.

[11] Manaqib, vol. 2, sid. 222.

[12] När Muawiyah fick veta om Yazids förälskelse i den gifta Urinab valde han att splittra paret för sin son. Därmed sa han till Abu Darda och Abu Hurayra att erbjuda Abdullah kalifens dotters hand. Samtidigt sa han till sin dotter att säga att hon accepterar giftermål med villkoret att han tog skilsmässa från Urinab. Abdullah i sin tur lurades av frestelsen att bli svärson till kalifen och uppnå makt så han tog skilsmässa från Urinab. När han sedan bad om kalifens dotters hand sa hon att hon måste tänka över saken och väntade till efter vänteperiodens slut mellan Urinabs och Abdullahs skiljsmässa, och därefter avvisade hon honom. Muawiyah talade om för Abu Darda att ge sig av till Irak för att be om Urinabs hand för Yazid och på vägen dit fick Abu Darda veta att Imam Hussein befann sig i Irak och beslöt sig då att besöka honom först. När Imam Hussein fick veta om händelsen talade han om för Abu Darda att även be om hennes hand för giftermål med Imamen själv. När Abu Darda presenterade båda erbjudandena frågade Urinab honom vem han ansåg mer passande för giftermål varpå han valde Imam Hussein och hon accepterade det. Sedan fick den förkrossade Abdullah veta av Imam Hussein att han skulle skilja sig från Urinab ifall hon ville ha Abdullah tillbaka och att själva syftet med att gifta sig med henne var att bevara paret från att krossas av kalifens onda plan, och som han sagt gav han henne tillbaka till honom.

[13] Al-Imamatu wa as-Siyasah, vol. 1, från sid. 253 – Denna berättelse är däremot motbevisad på sakliga grunder och verkar inte vara korrekt.

Imam Husseins (fvmh) mod

Ett av de oerhört uppenbara och viktiga moraliska dragen hos Imam Hussein var hans mod vilket var som absolut klarast i hans heroiska kamp på Karbalas slätter, hans vägran att svära trohet till tyrannen Yazid, hans alltför modiga kontinuerliga tillrättavisande tal till skarorna av fiendesoldater som ständigt omringade, förlöjligade och dödshotade honom, modet han som ledare skänkte till sina få anhängare mot tusentals fiendestyrkor samt hans modiga slutstrid på egen hand mot sina blodtörstiga fiender.

Ridderlighet hos Imam Hussein (frid vare med honom)

Det välsignade Sändebudets särskilda uppmärksamhet, Fatimas moderliga famn, Alis faderliga uppfostran och Imam Husseins egna personliga kapaciteter hade samlats inom honom och bildat en exemplarisk storslagenhet, ridderlighet och högsinthet. Inom Imam Husseins skola[1] anses belöning till goda gärningar vara ett större gott. Sådan är medmänsklighetens skola. De som inte belönar goda gärningar är berövade av medmänsklighet, och de som besvarar goda gärningar med ont är berövade av självaste mänskligheten. Imam Hussein visade sin ridderlighet och uppförandekod otaligt många gånger under sitt liv, och i synnerhet på vägen mot Kufa och väl i Karbala. På vägen till Kufa nådde han fram till det höglänta området Ishraf[2]. Där beordrade han sina samtliga anhängare att fylla på deras vattensäckar. Väl iväg mötte de på Kufastadsmästaren Ubaydullah ibn Ziyads förstanledda styrkor ledda under befälhavaren Hurr ibn Yazid al-Riyahi i det ökenheta området Dhu Husam varpå Hurrs styrkor var nära att förgås utav törst efter deras ständiga jakt i öken efter Imam Hussein. Fastän Imam Hussein och hans karavan var väl medvetna om att styrkorna var fiendens beordrade han sina anhängare att erbjuda samtliga soldater och samtliga riddjur vatten och släcka deras törst. Ali ibn Taan al-Maharimi har rapporterats att ha sagt: ”Jag var den sista törstiga i Hurrs styrkor. Hussein ibn Ali erbjöd mig och min häst vatten med sina egna händer. Vattnet som forsade ut ur öppningen av vattensäcken var väldigt starkt så han drog bak kanterna av säcken och förminskade forsandet så att jag kunde dricka i ett lugnt tillstånd.”

[1] Maktab/Madhhab översätts bägge två ofta till skola eller tankeskola. Det refererar till den särskilda tolkningen och inriktningen i islam som finns i åtanke.

[2] Ishraf står för ädelhet, och området kallades för det pga. att det är högtliggande, vilket innebär bättre luft, samt är rikt på vatten och träd. Imam Husseins karavan nådde Ishraf den 26 Dhil-Hijjah.

Imam Husseins (fvmh) Ödmjukhet och fromhet

Imam Hussein brukade sätta sig ner med berövade och behövande människor och erbjuda dem sällskap sägandes: ”Allah tycker inte om de egocentriska och arroganta.” En dag gick han förbi en grupp småbarn som kollektivt åt av en bit bröd. Barnen bjöd honom att sätta sig ner och äta med dem av brödet vilket han accepterade. Efteråt bjöd han barnen hem till sig och mättade dem och gav dem samtliga nya kläder och sade: ”Dessa barn är mer generösa än mig eftersom de gav allt vad de hade medan jag endast gav en del av det jag har.”[1]

 

Ju mer kännedom någon har om Gud desto frommare är den personen. Som rapporterat av Ibn Shahrashub sade några förundrade: ”Vad mycket du räds din Herre!”, till Imam Hussein varpå han svarade: ”Ingen annan än den som räds Allah i detta liv försäkras på Återuppståndelsens Dag.”[2]  Imam Husseins fromhet märks förnämligast i hans åkallan under Arafat-dagen[3]. Med tårar i ögonen beskriver han Guds attribut och egenskaper, samt skapelsen av alltet och säger sedan: ”Må ögat, som ej ser Dig som dess Bevakare, förblindas, och må tjänaren, i vars hjärta Du ej skänkt kärlek och lydnad till Dig Själv, berövas och förödmjukas.”

[1] اِنَّهُمْ اَسْخی مِنّی لاِءَنَّهُمْ بَذَلوا جَمیعَ ما قَدَروا علیه و اَنَا بَذَلْتُ بَعْضَ ما اَقدَرُ عَلیهِ.

[2] قالوا ما اعظم خوفک من ربک و قال علیه السلام لا یأمن یوم القیامة إلا من خاف الله فی الدنیا

[3] الدعاء العرفة

Imam Husseins (fvmh) Kunskap

Precis som alla andra felfria skänktes Imam Hussein kunskap från Gud, och han blev även uppfostrad av det välsignade Sändebudet. Ju mer man studerar Imam Hussein desto större övertygelse får man för att han vägleddes av sin övernaturliga insikt och insyn i det dolda i ärenden. Hans tremendiösa mängd av kunskap är övertydlig i hans argumentationer med sina fiender såsom Muawiyah och Marwan, samt i breven han skrev till dem och i hans åkallelser som återberättats i islamiska källor såsom Dua Arafah. Han var också väldigt rik på att återberätta det välsignade Sändebudets hadither, pga. vilket folk sökte sig till just honom fastän det fortfarande fanns många av det välsignade Sändebudets seniora anhängare kvar. De hadither som existerar ger inte Imam Hussein sin rätt i att bevisa hans intensiva och koncentrerade mängd av kunskap. Han brukade förbrylla folk med sin kunskap när han talade djupt in i ämnen, varpå Abdullah ibn Umar har sagt: ”Sannerligen konsumerar han kunskapen magnifikt.”

Imam Husseins (fvmh) Givmildhet

Det finns många dokumenterade exempel på generositet och givmildhet när det kommer till Imam Hussein (fvmh), varav två nämns här:

  1. Amr ibn Dinar har återberättat att Imam Hussein (fvmh) en gång besökte Usama ibn Zaid[1] eftersom han var sjuk. Då han såg att Usama var nedstämd frågande han honom om dess orsak. Usama förklarade att han hade 60 000 dirham i skuld varpå Imam Hussein (fvmh) erbjöd sig att betala hans skuld åt honom. Usama svarade att han var rädd att dö innan hans skuld vore betald. Imamen (fvmh) försäkrade honom att han inte skulle dö innan hans skuld betalats för honom, och han höll sitt ord.
  2. Anas har återberättat att han en gång var hos Imam Hussein (fvmh) och bevittnade hans tjänarinna ge honom en blomma. Imam Hussein (fvmh) besvarade vänligheten genom att säga: ”Jag befriar dig i Guds väg.” Anas förvånades av hans handling och protesterade till honom att det inte låg något värde i en blomma för att han skulle frige en tjänarinna för det. Imam Hussein (fvmh) svarade: ”Allah har lärt oss sådant maner med Sitt utlåtande – När någon riktar en hälsning till er, besvara den då med en hövligare hälsning eller med samma ord[2]. – och att frige en tjänarinna (som svar till hennes vänlighet) är en hövligare hälsning.”

[1] Usamahs far Zaid togs om hand och uppfostrades av det välsignade Sändebudet (S) som om han vore hans ”adoptivson” efter att Zaid hade skänkts som tjänare till honom i ung ålder. Därmed såg många på Zaid som hans ”adoptivson” av något slag. Trots Zaids närhet till Sändebudets Hushåll vägrade Usama att svära trohet till Imam Ali (A) när han valdes som kalif över muslimerna.

[2] Koranen 4:86  وَإِذَا حُيِّيْتُم بِتَحِيَّةٍ فَحَيُّواْ بِأَحْسَنَ مِنْهَا أَوْ رُدُّوهَا

Imam Husseins (fvmh) Avhållsamhet och Upprätthållning av bönen

Det förnämsta beviset på Imam Husseins (fvmh) fullfjädrade avhållsamhet och likgiltighet inför världsliga ärenden är hans självuppoffring samt uppoffring av hans egna barn, syskon och anhängare. Det är inte möjligt att stå ut med synen av sina nära och kära styckade i bitar och höra sina kvinnor och barn gråta och skrika och ändå vara stabil och oskakig ens för Guds skull, såvida man inte har uppnått verklig likgiltighet gentemot världslighet i ens hjärta.

Imam Hussein (fvmh) godkände aldrig att mutas till tystnad och leva i frid och välstånd vid sidan om ett förtryckande och ogudaktigt styre och därmed trampa på islamiska pelarideal. Alaili skriver att Imam Hussein (fvmh) var storslagen och unik i den här aspekten. Han såg ner på det världsliga livet, var orädd för döden och var endast ute efter Guds välbehag.


Bönen är den högst prioriterade gärningen i islam och dess främsta medel för att uppnå stark relation till Gud. Detta eftersom den är det främsta medlet för personer att uppnå den andliga nivån av kärlek och tro till Gud och att de även förlorar lusten till synder såsom det lovats i den Heliga Koranen: ”…och förrätta bönen. Bönen avhåller [den bedjande] från skamlösa handlingar och allt som strider mot rimlighet och förnuft.”[1]. Bönens högst prioriterade rang är även stjärnklar i det välsignade Sändebudets och de övriga felfrias dokumenterade liv. Som exempel finns det rapporter om att Imam Ali (fvmh) i kriget Siffin besvarade en av sina anhängare som hade beundrats av hans insisteran att be bönen på dess rätta tid även i all krigstumult genom att säga: ”Jag strider med detta folk för upprättandet av bönen”, eftersom Umayyaderna, med Muawiyah ibn Abi Sufyan i ledarskapet, var som känt ute efter att förinta islam och om ej möjligt, åtminstone vilseleda muslimerna från det välsignade Sändebudets (fvmh & hf) sanna lärdomar. I en av dem dokumenterade åkallelserna som de felfria har lärt shiamuslimerna tilltalas också Imam Hussein (fvmh) med bekräftelsen: ”Jag ger vittnesmål att du (Imam Hussein) sannerligen upprätthöll bönen…”[2]. Han skall även ha förrättat bönen med fiendestyrkor på väg mot Karbala varpå han skall ha sagt: ”Han (Allah) är medveten om att jag älskar bönen”[3].

Det mest klara och tydliga beviset på Imam Husseins kärlek till bönen är den 10 Muharram (Ashura) när fiendestyrkorna, som var i tusentals, kollektivt attackerade Imam Husseins omkring sjuttio anhängare flera gånger. Abu Thumamah nämnde för Imam Hussein att det var dags för bönen och sade: ”Må jag offras för dig Aba Abdillah! Jag ser att dina fiender har närmat sig dig. Jag svär vid Gud att de först måste döda mig för att nå fram till dig, och jag vill ansluta mig till Allah efter att ha upprättat bönen som snart är kommen.” Imam Hussein (fvmh) tittade upp mot himlen och sade: ”Du har nämnt bönen för mig, må Allah inkludera dig hos de som upprättar bönen och nämner Honom. Ja, det är snart dags för bönen, säg till fiendestyrkorna att vi vill ha eldupphör till efter bönen.”[4] Fiendestyrkorna godkände förslaget och Imam Hussein ledde bönen för sina anhängare medan några stod som skyddsmurar runt de som bad bönen för att skydda dem ifall fienderna skulle attackera dem under bönen. En av de som uppoffrade sig var Said ibn Abdullah al-Hanafi. Som befarat angrep fiendestyrkorna Imam Hussein under hans bön men den försvarande gruppen av anhängare beskyddade honom. Said ibn Abdullah, som stod nära Imam Hussein, tog emot upp till tretton pilar i kroppen i beskydd av Imam Hussein. När Imam Husseins bön hade avslutats andades han sina sista andetag.[5]

[1] Koranen 29:45 وَأَقِمِ الصَّلَاةَ إِنَّ الصَّلَاةَ تَنْهَى عَنِ الْفَحْشَاء وَالْمُنكَرِ

[2] Ziyarat Imam Hussein i Mafatih al-Jinan – اَشهدُ أَنَّکَ قَد اَقَمتَ الصَّلاة

[3] فَهوَ یَعلَمُ أنّی قد کنتُ أُحِبُّ الصَّلاة

[4] Tabari, Tarikh al-Umam wa al-Muluk, vol. 5, sid. 439.

[5] Seyyed ibn Tawus, al-Malhuf ’ala Qatli-Tufuf, sid. 165.

Imam Hussein (frid vare med honom), Förälskad i fru och dotter

Imam Hussein, frid över honom, uppförde sig på bästa möjliga sätt med sina fruar och barn, och var beundransvärt vänlig gentemot dem. Aqqad har låtit skriva att Hussein, frid över honom, var bland de som visade mest intensiv kärlek gentemot sina barn, och mest mjukhet gentemot sina fruar. Det har rapporterats att Imam Hussein, frid över honom, en gång sade om en av sina fruar och deras dotter att ”Vid ditt liv[1]! Jag har tycke för det hus vari Sakinah och Rubab befinner sig. Det är dem jag älskar och som får massan av mina ägor, ock det finns ingen klander över detta.”[2] Det är den här sortens kärlek och omtanke som bygger en oskakligt stark grund för familjeskap, och därmed hindrar det från sönderfall och utarmning. Frukten av Imam Husseins kärleks- och lojalitetsförklaring gentemot sin hustru visar sig även i hennes uppförande efter hans martyrskap. Rubab var så lojal gentemot sin make utav kärlek för honom att hon stod vid hans sida även i den svåraste av stunder och bevittnade honom uppnå martyrskapets höga rang. Hon levde endast upp till ett år efter hans martyrskap och under den tiden sörjde hon förlusten av honom med likgiltighet för tak över huvudet eller tillflykt från extrem värme och kyla.[3]

Vördnad för sin bror
Imam Hussein hade hög vördnad för sin broder Imam Hassan, och var en konstant anhängare till hans samtliga steg och drag, och det vittnades aldrig någonsin splittring emellan de två bröderna. Vad än den ena utförde godkändes av den andra. Imam Baqir har berättat att Imam Hussein hade sådan högaktning för sin bror att han aldrig gav sin åsikt i frågor när hans broder var närvarande. När Imam Hassan slöt ett fredsavtal med Muawiyah implementerade Imam Hussein det. Även när det skrevs brev till Imam Hussein av missnöjda muslimer efter fredsavtalet där de förklarade sin lojalitet gentemot honom avvisade han dem och förklarade sig själv vara en anhängare till sin brors fredsavtal.

I det välsignade Sändebudets ögon
Kanske den mest fundamentala frågan i varje ideologi är att den bevaras från vilseledning och att dess överlevnad försäkras. Denna viktiga punkt har i islam och shiism dokumenterats i Imam Husseins ära. Därmed har också det välsignade Sändebudet, frid och välsignelser över honom och hans familj, flertalet gånger sagt: ”Hussein är från mig och jag är från Hussein.[4][5], vilket innehåller det klara budskapet om att ”Såsom jag är orsaken till Husseins existens och att han härstammar från mig, är han orsaken till min religions överlevnad och att islam kvarblir i och med hans stora uppoffring”.

[1] لَعَمرُکَ إنَّنی لَاُحِبُّ داراً تکونُ بها سَکینةٌ و الرُبابُ، اُحِبُّهما و أبذُلُ جُلَّ مالی و لیس لِعِتابٍ عندی عتابٌ

[2] Bihar al-Anwar, vol. 45, sid. 47.

[3] Det bör noteras att det inte är enligt islamisk standard att män och kvinnor skall utebli från giftermål efter deras livspartners dödsfall, utan det rekommenderas starkt inom islam att livet går vidare och såväl kvinnor som män kan och bör gifta om sig. Imam Husseins och Rubabs berättelse tillhör de mer sällsynta fallen och det generella budskapet att make och hustru kan älska varandra utan gränser av tid och plats kan följas.

[4] الحسین منی و انا من الحسین

[5] Al-Hussein wa al-Sunnah, Al-Sayyid Abd al-Aziz al-Tabatabai, sid. 13.

Medlet till profeternas ynnest

Många av Guds profeter, i synnerhet de särskilda sändebuden, brukade be Gud om en lösning på deras största svårigheter genom att svära på det välsignade Sändebudet och hans familjs ära. Vissa av dem brukade bli sorgsna och gråta omedvetet när de nämnde Imam Hussein. När de sedan frågade efter anledningen till deras sorg och gråt informerades dem om det förtryck som skulle komma att ske mot Imam Hussein i framtiden vilket fick dem att begråta händelserna. Det har berättats att Ibn Abbas skall ha sagt: ”Jag frågade det välsignade Sändebudet vad det var för ord[1] som profeten Adam mottog från sin Herre, varpå användandet av de orden fick hans önskan att förlåtas beviljad[2].” Det välsignade Sändebudet svarade att ”Adam bad Gud att bevilja honom förlåtelse vid Muhammeds, Alis, Fatimas, Hassans och Husseins ära, varpå Gud beviljade honom förlåtelse.”[3]

 

Det har dokumenterats i boken Al-Durr al-Thamin under den gällande versen att profeten Adam såg namnen till det välsignade Sändebudet Muhammed och hans välsignade familj på tronpelaren och att ärkeängeln Gabriel lärde honom att säga: ”Å Den mångt prisade, vid Muhammeds rätt! Å den Höge, vid Alis rätt! Å Skaparen, vid Fatimas rätt! Å Utföraren av gott, vid Hassans och Husseins rätt, och allt gott kommer från Dig.” När profeten Adam yttrade Imam Husseins namn rann det tårar från hans ögon och han blev hjärtekrossad. Han frågade ärkeängeln: ”Å Gabriel! Vadan detta förkrossade hjärta och gråt efter att ha nämnt Husseins namn?” Ärkeängeln berättade om Imam Husseins uppoffring och martyrskap som skulle komma att äga rum, varpå båda två begrät och sörjde honom[4]. Liknande berättelser om profeters medling till Imam Hussein har rapporterats beträffande Noa, Abraham, Ismael, Sakarias, Salomon, Moses och Jesus.[5] Det att Gud introducerade tragedin i Karbala till sina profeter innan Imam Husseins jordliga födelse på det viset att de grät och sörjde visar Imam Husseins och hans uppresnings höga rang och värde, fastän det mänskliga sinnet inte är kapabel att nå djupare dimensioner i dess förståelse på egen hand.

Det välsignade Sändebudets avkomma
Profetens Muhammed (fvmh&hf) har flertalet gånger introducerat Ali, Fatima, Hassan och Hussein som sin avkomma och sitt hushåll, och i diverse händelser satt dem i samma våglängd som den Heliga Koranen och har förklarat deras auktoritet och obligationen att lyda dem gälla alla. Såväl shia som sunni är rika på dessa rapporter.

Reningsversen[6]
Umm Salamah[7] har berättat: ”Det välsignade Sändebudet var hemma hos mig en dag tillsammans med sin dotter Fatima. Fatima tillagade Harirah[8] åt honom varpå han sade till henne att bjuda in sin make och deras två söner också till dem. Ali, Hassan och Hussein anlände och alla åt av den välsignade maten. Sedan samlades det välsignade Sändebudet, Fatima, Ali, Hassan och Hussein tillsammans under det välsignade Sändebudets mantel[9] medan jag var upptagen med upprätta bönen i mitt rum. Plötsligt uppenbarade Allah, den Magnifike, versen [10] ”…Gud vill endast befria er, ni som står Profeten närmast[11], från all [jordisk] smuts och göra er renhet fullkomlig.” för det välsignade Sändebudet. Han tog i sin tur ena änden av sin mantel och täckte alla fyra familjemedlemmar med den, samtidigt räckte han ut ena handen ur manteln och riktade den mot skyn åkallandes två gånger: ”Dessa (fyra) är utvalda och mitt hushåll (Ahl al-Bayt). Å Allah, befria dessa (mitt hushåll) från all jordisk orenhet (i form av synder och vilseledning)!” Jag (Umm Salamah) gick nära dem och frågade det välsignade Sändebudet: ”Är jag med er (i denna särskilda renhet och utvaldhet)”, varpå han svarade: ”Du är bra som du är (men inte med i denna utvaldhet).”[12] Denna hadith och liknande har dokumenterats i flertalet shiitiska och sunnitiska[13] böcker.

 

Det har dokumenterats likt den ovannämnda traditionen gällande Mubahala-versen.[14]

[1] فَتَلَقَّی آدَمُ مِنْ رَبِّهِ کَلِماتٍ فَتابَ عَلَیْه‌

[2] Koranen 2:37.

[3] Tafsir Nur al-Thaqalayn, Urusi, vol. 1, sid. 68.

[4] Bihar al-Anwar, Allamah al-Majlisi, vol. 44, sid. 245.

[5] Ibid, sid. 243-245.

[6] Koranen 33:33 – آیة التطهیر.

[7] En av det välsignade Sändebudets fruar.

[8] Mat med mjöl och mjölk till ingredienser.

[9] ”Kisa” på arabiska.

[10] Koranen 33:33.

[11] I reningsversen används det arabiska ordet ”Ahl al-Bayt” där den befintliga svenska översättningen har översatts ”ni som står Profeten närmast”, som motsvarar det svenska ”Husets folk” eller ”Hushåll”. Det råder åsiktsskillnader emellan olika islamiska skolor gällande vilka som egentligen ingår i frasen ”Ahl al-Bayt” i relation till det välsignade Sändebudet. Vissa islamiska skolor inkluderar Sändebudets fruar och Fatimas och Alis familj däri medan vissa andra exkluderar fruarna. Denna hadith är en utav flera argument de sistnämnda skolorna använder sig av för att exkludera fruarna från begreppet.

[12] Kitab Khasais al-Wahy al-Mubin, Yahya ibn al-Hassan al-Hilli ibn Batriq, sid. 69 & al-Nur al-Mushta’al min Kitab ma nuzila min al-Quran fi Ali, Ibn Nu’aym Esfahani, sid. 176-186.

[13] Sunan al-Tirmidhi, Muhammed ibn Isa ibn Surah, vol. 5, sid. 621, hadith 3787 & Sahih Muslim bisharh al-Imam al-Nawawi, vol. 15, sid. 194-195 & Tarjumat Rayhanat Rasulillah al-Shahid al-Hussein ibn Ali ibn Abi Talib min Tarikh Madinat Dimashq, Ibn Asakir, sid. 76-78.

[14] Mubahala betyder att två sidor konfronterar varandra genom att varje sida ber om den andra sidans fördömelse.